Återkommande teman i Åsa Grennvalls serier är ångest, självförakt, dödstankar och övergivenhet. Som läsare har man väntat på någon form av ljus. Men när senaste, och hyllade albumet Sjunde våningen släpps har i stället tumskruvarna dragits åt ytterligare.
Huvudpersonen börjar på folkhögskola där hon blir tillsammans med skolans charmknutte Nils. Han får henne att förtränga allt hon tyckt illa om hos sig själv och hon blir för första gången lycklig. Just precis då börjar vägen mot det verkliga helvetet. Först pikar, sedan mobbing och kontroll och slutligen fysisk misshandel.
Serien är självbiografisk och brottas med frågeställningen ”hur mycket kan man göra för kärleken?”

Vad kan man som anhörig eller vän göra för att ens nära inte ska råka ut för en Nils?
- Tyvärr kan man aldrig bestämma vem någon ska träffa. Det vore ju att låsa in vederbörande. Men även om det kan kännas pinsamt ska omgivningen inte vara rädd för att ställa raka frågor.
Åsa Grennvall började teckna serier först vid 22 års ålder.
Det var i samma veva som hon började på Konstfack i Stockholm. Sjunde våningen är hennes examensarbete. ”Många har ansett, inte minst jag själv, att jag inte kan teckna”, har hon sagt om sina serier.
- När jag blir kritiserad kan jag skylla på att jag är konstnär och när någon kritiserar min konst kan jag skylla på att jag är serietecknare, säger hon och ler finurligt.

Hur reagerar omgivningen när du skildrar något så allvarligt som självmordstankar?
- Jag tror att de flesta som uttrycker sig på det ena eller andra sättet har ett behov av att bearbeta, och sedan gör folk det på olika sätt. I mitt fall kanske det blir mer tydligt än hos andra. Men jag känner inget behov som säger ”nu ska jag ha terapi med mig själv, det är dags att sätta sig och teckna”.
Åsa Grennvall har tecknat i bland annat Röd press och Bleck. Några av de stripparna framstår ännu påtagligare än albumen, ren hardcore.
- Det är så olika hur folk uppfattar en serie. Många ser det senaste albumet som hardcore och blir rädda. Allt beror
på vad man själv ser som obehagligt.
Andra albumet Mie beskriver konformismen på Konstfack, exempelvis hur alla lyssnar på Bob Hund.

Är det samma likriktning på konstfack som i övriga samhället?
- Jag ville inte klaga på Bob Hund. Syftet var att beskriva hur folk kämpar för att vara annorlunda, men eftersom de är så många blir de i slutändan inte alls udda. Det alternativa blir mainstream.

I dina serier föredrar huvudpersonen Morrissey och gothrock. Varför lyssnar alla svenska serietecknare på Morrissey?
- Personligen lyssnar jag sällan på Morrissey, det är mina seriefigurer som gör. Men Morrissey är en stor poet. Det är mycket tonårsångest och existentiella frågor som vem är jag, varför lever vi, bla, bla, bla. Och visst finns det självömkan, men hans texter har hjälpt både en och två, ja, kanske tre tonårsgenerationer, ha, ha.
- Många tror att så fort det handlar om serier är det självbiografiskt eftersom det har den tonen. Mie är påhittad. I slutet framgår att Mie är huvudpersonens låtsaskompis.
Ändå får jag fortfarande mejl från folk som frågar vad Mie sysslar med nuförtiden. För att göra en bra serie behöver handlingen absolut inte vara självupplevd, säger Åsa Grennvall.

Cyril Hellman