Varför var det ingen vuxen som såg att något var fel? Den frågan har ställts sedan de första avslöjandena kom om Viljo Nousiainens sexuella övergrepp mot Patrik Sjöberg och andra unga hoppare som han tränade. Tecknen fanns. Varför hade en ensamstående man inrett en lägenhet likt ett mindre Neverland med tv-spel och annat som roade småpojkar? Varför lät han pojkarna sova över? Varför blev han rasande när de träffade flickor?

I sin bok ”Det du inte såg”, skriven tillsammans med journalisten Markus Lutteman, berättar Patrik Sjöberg dessutom att hans fru utbrast att Viljo måste ha varit pedofil, när hon såg ett av hans efterlämnade fotoalbum.

Samtidigt har en invändning trängt på. Det fanns kanske en vuxen som kunde ha förhindrat övergreppen mot Yannick Tregaro och Christian Skaar Thomassen – Patrik Sjöberg. Han är 12 respektive 13 år äldre än dem, och när han var 15 hade han själv styrkan att hota sin tränare med att gå till polisen om denne fortsatte med övergreppen. Varför tryckte han inte bara upp fanskapet mot väggen, till exempel efter VM-segern 1987, och upprepade sitt hot?

Men invändningen är orättvis. Patrik Sjöberg hoppades trots allt att övergreppen hade upphört, eller att han kanske var den ende som utsatts för dem. De destruktiva skuld- och skamkänslorna kan inte heller utan vidare neutraliseras.

I boken framställs övergreppen på ett icke-sensationalistiskt sätt. Patrik Sjöberg tar upp dem i början. Han återkommer till dem några gånger, mest för att förklara vad som låg bakom de ständiga grälen med tränaren, gräl som många gånger fördes inför öppen ridå. När Sjöberg sedan kommer fram till år 2009 och kvällen då Christian Skaar Thomassen berättar om de övergrepp han hade utsatts för, låter han Thomassen själv föra ordet i det följande kapitlet. Det blir den mest detaljerade skildringen, och dess detaljer överensstämmer med det som Yannick Tregaro berättade för pressen förra veckan.

Avslöjandet om övergreppen är bokens tyngsta inslag, men det styr inte framställningen. I större delen av boken berättar Sjöberg om livet på träning och tävling och vad som skett därefter. Han gör det med gott humör, men också med tydlig faiblesse för drastiska formuleringar. Han säger själv att han är en skicklig ”trash talker”, men att sådant tal mer handlar om icke så ädel sport än om mobbning.

Särskilt hård är han mot idrottsvärldens pampar. Inte minst Bengt Westerberg som med oklara meriter blev ordförande för Friidrottsförbundet serveras en del älskvärdheter. Men även Sven Nylander får höra att han är en fegis som inte vågade stå för att han använt kokain utan misstänkliggjorde Sjöberg, när de båda greps vid en razzia under friidrotts-EM i Göteborg år 2006.

Men Patrik Sjöberg framför också kritiska åsikter mot den överdrivna ”vetenskapligheten” i dagens idrottsträning, som mätningen av kontakttider mellan foten och golvet i upphoppet. Han ser det rentav som en möjlig förklaring till den försämrade resultatnivån i höjdhopp. Det låter rimligt. Kroppens kunskap är nog viktigare än noggrant inpräntade mätresultat.

Styrkan i boken är Patrik Sjöbergs vägran att hyckla. Den gör att han också berättar öppet om spritens och kokainets alltför stora plats i hans liv. Samtidigt får vi en del hejdlösa anekdoter, som när Sjöberg berättar om nattklubben i Marbella där en gäst nästan blev lynchad för att han använt en toalett för ett ändamål de flesta av oss tror att den är avsedd för. Ty dofterna gjorde det svårt att sniffa kokain därinne.

Jag läser Patrik Sjöbergs bok med stor behållning, trots mitt ringa intresse för friidrotten. Han låter oss se sin verklighet genom ett högst egensinnigt temperament. Jag ser inget skäl att tvivla på hans framställning.