”I medier beskrivs jag ibland som burdus, men det är jag ju inte. Jag är en hygglig jävel, men tydligen utstrålar jag något som inte är så där jävla lustigt att komma på kant med. Det märker jag också på min arbetsplats för snutar är ju i regel inte så lättskrämda, men det är ytterst sällan som jag har problem med att det ska mopsas. Alla är hyggliga med professorn”, säger Leif GW Persson.
Foto: Karin Grip
Guts and pride media AB står det på dörren som LeifGW Persson öppnar. Guts and pride. Den kriminolog som ger sitt företag ett sådant namn måste ha en viss självironisk humor. Och den som dyker upp i sin egen roman med beskrivningen ”den där tokiga professorn uppe på Rikspolisstyrelsen, han som brukar sitta i Efterlyst och prata en massa skit” måste ha en viss självdistans.
–Det är klart att jag har. Jag har ju tittat på mig själv på Efterlyst... med skammens rodnad på kinderna ibland, skrockar Leif GW Persson, med ett rosslande skratt.
–Utan varsel alls ska man redovisa något ganska komplicerat. Så gör man det och tycker ”fan, vad duktig du är”, men när man tittar på det färdiga resultatet tänker man: ”Vad fan säger karljäveln? Jag begriper inte ett jävla nickel!” Det är därför det är en sådan tröst att kunna skriva, för då är det väldigt strukturerat.
Med bara en liten paus har han varit sakkunnig i TV3:s Efterlyst sedan 1998, men nu är det slut. I höst går han över till SVT:s kriminalsatsning Veckans brott där polisprofessorn ska granska fall och berätta om hur utredningsarbete faktiskt går till. På det området kan han sin sak, vilket också märks i hans deckare. Den döende detektiven, hans nyutkomna nionde roman om brott, handlar om ett sexmord på en nioårig flicka och LeifGW Perssons hjälte lägger pusslet med 25 års avstånd.
–De flesta som skriver deckare har ingen aning om vad de pratar om, men jag har studerat brott i hela mitt liv. Jag är inte så lättchockad. Och jag har lite svårt att frossa i våldsbrott när jag skriver, säger han och fortsätter:
–Om man i sin vardag tar del av en massa våld då måste man i någon mening bevara sin distans. Det får inte påverka en så att man slutar funka mentalt. Om du upplever det som så jävla hemskt att du inte kan titta längre, då är du förbrukad va, då har du inte där att göra. Det är som en läkare som inte tål att se blod.
Men det finns fall som skär genom ditt professionella hudlager.
–Ja, fall som med Engla eller lilla Helén. Då blir det skitjobbigt och jäkligt knepigt. Det kan ju bero på att jag har fyra döttrar och det vet man ju hur man mådde när de var en halvtimme försenade hem. Man ville utlysa rikslarm, säger han och levererar ännu ett hostande skratt.
Du har ju god insyn i det värsta som kan hända.
–Fast samtidigt vet jag hur ohyggligt sällsynt det är. Det är ungefär som att träffas av blixten på två olika ställen samma dag – det ska inte hända. Men när det händer är det förskräckligt.
LeifGW Persson fick Rikspolisstyrelsens uppdrag att granska utredningen av mordet på Pernilla Hellgren, ett mord som begicks av Englas gärningsman fast nio år tidigare. Under det arbetet föddes idén till Den döende detektiven. Huvudpersonen är, liksom i många av hans tidigare romaner, den ganska burduse, men skarpsinnige Lars Martin Johansson. En man som förr kunde se runt hörn, men nu är pensionerad och i bokens början får en blodpropp till följd av sitt dåliga hjärta.
–Han är en påhittad figur, men jag lät honom låna lite av min knackiga fysik. Någon Gunde Svan är jag inte, så mycket kan jag säga. Jag har legat på samma sjukhusavdelning som Johansson och av i princip samma skäl. Det var en ganska skakande upplevelse.
Ni är båda två obotliga livsnjutare?
–Ja, mycket tydligt så. Det är det som är det sorgesamma, att jag inte klarar av att sköta mig. Jag äter för mycket och jag dricker för mycket. Men Johansson säger ”Vad är det för liv som går ut på att räkna dagarna till slutet?” Det är väl inte livet?
Vi lämnar hälsan och skolket från läkarbesök som både Johansson och hans skapare ägnar sig åt. Då blir LeifGW Persson genast piggare och börjar plocka ned böcker från hyllorna och delar ut dem som vore han jultomten. Han konstaterar att han har sålt ”så in i helvete med böcker”, på vilka han har tjänat många tiotals miljoner kronor. Ett tag investerade han i fastigheter och ägde bland annat hela det flotta hus som han nu bara har kvar en lägenhet i. Lönen för sin professorstjänst är snarast en liten sidoinkomst i sammanhanget, men hade han inte det jobbet vore han inte heller den författare han är. Under vårt samtal redovisar han fall och årtal ur minnet och en del svårlösta kriminalgåtor tar vägen in i romanerna.
–Det är ju en vådlig skillnad mellan professorn LeifGW Persson och romanförfattaren i sättet att uttrycka sig. Samtidigt tror jag att jag har lite kvar i romanerna... Jag har en viss längtan åtminstone efter språklig precision.
Och så är du en ganska pedagogisk författare?
–Ja, som gammal akademisk lärare har man en del pekpinnar som flyter i ådrorna.
