Ett gruvsamhälle är ett samhälle som ”i sina djupaste rötter bejakar, bokstavligen vilar på, förändring” skriver Sverker Sörlin i Inte längre mitt hem , ackompanjerad av Erik Holmstedts fotografier i två sviter från Malmberget, där bebyggelse har rivits och flyttats för att göra malmen under samhället tillgänglig. Så stora rubriker att de har varit synliga ända nere i huvdstadsregionen har det inte blivit av dessa omvandlingar. (Annorlunda förhåller det sig när det gäller Kiruna, som inom några år måste flytta av samma skäl som bebyggelsen i Malmberget.)
I den första sviten fotografier, från 1969–1978, dokumenterar Holmstedt i expressiva svartvita rivningsbilder hur hans egen barndoms- och uppväxtmiljö försvinner. I den andra sviten, från 2007–2008, visar han färgbilder av nybyggen med i många fall husägarna i förgrunden. Sörlin gör den ofrånkomliga jämförelsen med Sune Jonsson när det gäller den tidiga sviten; i den sena sviten poängterar Sörlin ”ironin, och det medvetet förkonstlade och arrangerade i bilderna”.
Ändå betonar han kontinuiteten i Holmstedts dokumentation – ”sönderfall och skapande på samma gång, nödvändighet och möjlighet”. Det är som om färgbilderna i sin lite grälla och trotsiga tillförsikt inom sig bär det förnekade fröet till nästa utvecklingsfas, när husen på bilderna är övergivna rivningsobjekt. Och efter den följer ännu en fas: en ny tid, med andra människor, andra hus och en trotsig färgskala…
Men någon gång tar också en rik malmfyndighet slut – eller efterfrågan. Vad man efter guldrushen i Kanada i slutet av 1800- talet skulle kunna kalla Klondykefenomenet, med naturtillgångar som plötsligt skapar tätorter utan organisk förbindelse med annan bebyggelse, tätorter som sedan överges eller flyttas, uppträder i olika varianter. Att också nedlagda gruvor har sin speciella lockelse visade Gary Webster, amerikansk poet bosatt i Skellefteå, förra året i sin suggestiva diktsamling ”Sympathies/Sympatier” (Black Island Books; engelska originaltexter med översättningar) där han ofta utgår från övergivna norrländska gruvmiljöer.
Men gruvsamhällen måste inte nödvändigtvis dö, även om gruvan läggs ned. Maria Söderberg , välkänd fotograf med böcker om bland annat Afghanistan och Indien bakom sig, har i sin nya bok Blygruvan i Laisvall återvänt till sin barndoms Arjeplog. I ord och bild dokumenterar hon slutfasen i verksamheten vid Laisvallgruvan fram till nedläggningen 2001 och efterspelet för själva gruvsamhället. Det märkliga har inträffat att samhället har överlevt, vilket delvis beror på att norska medborgare har köpt lägenheter där. Söderberg pekar på en brant prisökning: 2001 sålde Boliden Mineral AB ett fyrfamiljshus för 50000 kr, idag kostar en enda lägenhet 250000 kr.
Boken kan ses som en hyllning till dem som arbetade i gruvan och ovan jord, med ett rikt och högklassigt bildmateral där man möter människor och miljöer. I intervjuer och dagboksliknande texter kommer Söderberg människorna och gruvlivet nära också i ord. ”Det är inte bara ett arbete som upphör”, skriver hon i samband med nedläggningen. För många handlar det om en ”identitet så stark att livet bortom gruvan i det närmaste ter sig meningslöst”.
Söderberg ger några beska slängar både åt gruvbolaget, som i en ekonomiskt prekär situation lade ner gruvan, och åt dem som inte har något intresse av att bevara minnen av verksamheten i Laisvall: Silvermuseet i Arjeplog, länsmuseet i Luleå och Bolidens gruvmuseum.
Själv gör hon vad hon kan för att Laisvall aldrig ska glömmas – förutom boken också filmen ”Länge leve gruvan!” (2008). Med en viss sorgsen triumf berättar hon om hur det gick när den 86 meter höga gruvlaven från 1952 skulle sprängas inför filmkameran den 28 september 2006: laven fick sig visserligen en knäck och sex graders lutning, men det krävdes ytterligare en sprängning nio dagar senare för att verkligen få ner den.
Hon, och andra med henne, frågar sig varför den inte kunde räddas som ett minnesmärke. Det varaktiga monumentet över gruvepoken i Laisvall blev nu istället hennes egen vackra bok.
