Scenbilden är sexuellt laddad och brutal. I ett surrealistiskt bildspråk inspirerat av Hans Bellmer och bröderna Chapman har Johan Bergman och Jenny Ljungberg utformat en installation av nakna mannekängdockor.

En halshuggen man, en bakbunden kvinna, en barndocka vars könsförtydligande ansikte döljs av framhängande hår. En motorsåg och en hemmagjord spikklubba ger onda aningar. De kommer att besannas.

I denna föreställningsvärld krigar Daniel Nyströms transsexuella rollgestalt för sin rätt att vara kvinna. Född i en pojkes kropp men med en flickas inre har han/hon alltid trott att man automatiskt blir flicka när man blir stor.

Verkligheten är betydligt mer komplicerad. I skolan var han/hon en särling och som tonåring i tunnelbanan utsatt för grov misshandel. Men det gör ingenting, för kroppen är ju ändå bara ett hölje, tillhörande någon annan än den kvinna hon egentligen är.

Nu står denna person, med gryende kvinnobröst, under så kallad könsutredning. Och är arg. Rasande på alla frågor och förordningar. Jag är kvinna, oavsett vad lagen säger, dundrar hon, och spyr galla över lagen, som kräver att man steriliseras för att få genomgå könsbyte.

Daniel Nyström har skrivit monologen tillsammans med Jörgen Dahlqvist. Från den senare känner man igen en aggressiv retorik, detta att söka besvärja normerna och verklighetens fängelse med ord som stångas och slåss och bankar. Nora Nilssons regi ligger som ett varsamt stöd för Daniel Nyströms rytmiska spel i denna könsdjungel.

Nyström har ett allvar och fokus som tillåter honom att pendla mellan textens bråddjup och militanta plakatuppror. I rollgestaltens krav att få vara sig själv möts det privata och det politiska.

Monologen söker inte poetisera individens kris utan betonar kamp och uppror mot rådande köns- och maktsystem. I det avseendet är stycket en fortsättning på gruppen Spinning Jennys riksturnerande uppsättning I väntan på vadå, som gisslar könsordningen i svenskt teaterliv.