Glitterscenen, som kommer ut i morgon, har kallats för en ”solkig” roman. Det är en helt perfekt benämning, tycker Monika Fagerholm själv. ”Jag har alltid tänkt på glitter som lite smutsigt, som skit samtidigt som det glittrar.”
Foto: DAN HANSSON
–Man måste släppa. Det är som att meditera. Snart börjar den där världen som du skriver dig fram i – det är som en skog – bära dig, säger Monika Fagerholm på sin vaggande finlandssvenska när vi ses i ett kalt konferensrum, som inte på något vis påminner om en glitterscen.
”Monika Fagerholmska” kallade förläggaren Eva Bonnier hennes stil under ett seminarium på Bokmässan. Den är inte lätt att beskriva, men kanske kan man försöka med: magisk, spretig, lekfull, fantasispäckad och egen i både språk och struktur.
Så här låter det i Glitterscenens inledning: ”Barnet, Fluorescent. Johanna. I rummet av drömmar, tid, historia. Nålar upp Barnet, fluorescent på väggen. Kvinnan på åkern med barnet i famnen, svartvitt fotografi, i åskväder, blixtarna. Barnet av ljus/i ljus.”
–Man är så rationell och har läst litteraturvetenskap och har så många idéer, som sitter som små gubbar i huvudet. Det är så klart bra med allt sådant, men det får komma i ett senare skede, förklarar hon apropå hur hon hittar in i sitt språk.
Även som läsare krävs det att man tar av sig säkerhetsbältet och glömmer alla föreställningar om hur en roman ”ska” vara uppbyggd.
–Jag tycker själv att jag är väldigt lätt att läsa. Men det svåra är väl även som läsare om man har för mycket gubbar i huvudet. Man måste bara hänge sig och lita på att det leder någon vart.
Gör man det så sveps man in i en väv av öden som liksom föregångaren, Den amerikanska flickan, utspelar sig i den bygd som kallas Trakten och berättar om platser som Glitterscenen och Vinterträdgården. Och om kvinnor som Maj-Gun, Suzette och Johanna och om 1969 när den amerikanska flickan Eddie de Wire dog och om nu, då och 2012. Det blir till en thrillersaga som skaver nära en realistisk verklighet där kvinnor mår dåligt, inte vet vart de ska ta vägen – och ibland dör.
Monika Fagerholm lutar sig tillbaka och går villigare än många kollegor på djupet i sin egen roman. Hon har till exempel inga problem att själv analysera vad glitterscenen står för. I nya romanen är det en fysisk plats, hon ser det därtill som ett mentalt tillstånd.
–På gott och ont vill vi alla vara i centrum i en historia, vara en medelpunkt, som på scen. I båda böckerna handlar det lite om jagets teater, säger hon och ler som om hon tagit sig in i den där världen igen.
Men det är inte ständigt glitter för personerna i boken. De fortsätter att vara vilsna och rätt olyckliga även som vuxna.
–Det slutar aldrig vara jobbigt i livet! utbrister hon som vore det den främsta sanningen.
–Men med erfarenheten förstår vi att sorg och allt det där som händer oss inte bara hör till livet utan är det som gör det. Jag menar inte att det är viktigt att det händer hemska saker. Men den där erfarenheten bidrar till livets rikedom.
Boken är tillsammans med Den amerikanska flickan den avslutande delen i vad hon kallar Slutet på Glitterscenen. Epilogen är just ett avslut där en kvinna på ett mer ”konventionellt”, torrt språk avslöjar vad som egentligen hände den amerikanska flickan.
–Både Den amerikanska flickan och Glitterscenen handlar om hur ett brott påverkar oss och utvecklas till en myt som sedan kommer som en lavin och påverkar alla. Vad händer med sanningen då? Finns den? Jag visste tidigt att jag ville ha med en objektiv sanning.
Monika Fagerholm var nästan färdig med Glitterscenen när hon fick Augustpriset för Den amerikanska flickan 2005. Men när hon skulle lämna manuset till förlaget insåg hon att det kändes platt, dött och kokett.
Hon kasserade större delen, hundratals sidor. ”Det var ett helvete”, samtidigt var hon lugn. Hon hade gjort det förut, bland annat med sin roman Diva. Varje gång hade det öppnat sig efteråt. Men inte den här gången.
–I januari i år började jag tänka att ”nu sätter jag ihop ett manus till varje pris för this is killing me”.
Hon satt i bilen hemma på landet, det var snöstorm och hon såg knappt vägen. Hon bestämde sig för att slänga även de återstående resterna. Då hände det saker. Hon upptäckte Maj-Gun, som blev hennes favorit i boken. Nu har hon skrivit en helt ny version och lämnat Trakten, den amerikanska flickan och de andra för gott. Trots att hon levt med dem sedan slutet av 90-talet sörjer hon inte.
–Jag vill inte skriva något mer om Trakten. Det finns en hel värld utanför, hör och häpna!
