George Monbiot brinner av iver för en ny världsordning. I Sverige ser han ett föregångsland. "jag har stora förväntningar på er i Sverige. Ni är Europas vuxna", säger han.
- Ja, jag vet, med global demokrati kommer jag definitivt att få det sämre, och England kommer att få det sämre, och så måste det bli, om man tror på global rättvisa, och jag gör det.
George Monbiot sitter nedsjunken i en brunmurrig soffa på förlaget, men talar snabbt och energiskt.
- Om vi verkligen är övertygade om att demokratin, med alla sina brister, överträffar
de andra systemen, om vi på allvar vill kalla oss demokrater, då måste vi också bejaka global demokrati.
”Allt har globaliserats utom vårt samtycke. Demokratin är det enda som har begränsats till nationalstaten.” Så lyder bokens första mening, i kapitlet ”Några motbjudande förslag”.
- Är nationen den största enhet som kan omfatta demokrati? Varför kan vi inte också kräva global demokrati, förutom nationell, istället för det system som nu råder, där de rika blir rikare, och de fattiga fattigare, och där luften och jorden stadigt förgiftas?
Som Monbiot ser det är de människor som styr de globala institutionerna nästan alltid vita män från medelklass i USA och Europa. De har makten i FN, Världsbanken, Valutafonden, Världshandelsorganisationen och andra liknande sammanslutningar, och företräder i första hand rika företag och rika nationer.
- Vad ger Världsbanken rätt att påverka den här planetens ekonomi? Vilka har valt dess styrelse? Vilka granskar och bedömer vad denna bank gör? frågar han.
”Samtyckets
tidsålder” rymmer flera konkreta förslag.
Ett av dem rör FN, som i dag styrs av ett säkerhetsråd, där fem av femton medlemmar har veto och aldrig kan bytas ut. Det bör läggas ned, samtidigt som man reformerar generalförsamlingen, så att varje land får sin vikt och betydelse beroende på invånarantal och demokratidjup.
- Det kanske låter märkligt. Men både Sverige och England har redan institutioner som utför den typen av beräkningar.
Ett annat förslag diskuterar ett världsparlament med 600 deltagare, som var och en företräder 10 miljoner människor, och där flera valkretsar täcker mer än ett land. För precis ett år sedan gavs boken ut i England, där Monbiot är en välkänd författare och politisk aktivist, bland annat uppmärksammad som miljökämpe och krönikör i The Guardian. Sedan dess har den översatts till spanska, italienska, tyska, holländska, grekiska och nu senast svenska.
- Jag har stora förväntningar på er i Sverige. Ni är Europas vuxna, säger han och nickar uppskattande mot mig.
Monbiot är väl
insatt, kommer hit en hel del, och har en svensk flickvän, vars föräldrar bor utanför Gällivare.
- Där möter jag svenskar som är jägare, fiskare och bönder, och där hörde jag till exempel följande kommentar: ”Det var nog bra det där för Gunnar; han verkar må så mycket bättre som fruntimmer.”
- Det händer bara i Sverige, jag lovar! På de flesta andra ställen i världen skulle man istället gå man ur huse och lyncha Gunnar.
Det finns flera olika ”vi” i boken; ett av dem står för anhängarna av anti-globaliseringsrörelsen, eller den globala rättviserörelsen, som Monbiot och andra hellre säger. I den har han en del av sina rötter, och den har i stort välkomnat hans bok. Efter lång tid finns äntligen början till ett program.
- Ingen rörelse kan överleva och bara säga nej. Då blir allt som vi gör en reaktion. Då har vi inget eget. Och det finns ingen anledning att motarbeta globaliseringen. Den globala sfären är redan väl etablerad. Den ska inte avvecklas, utan erövras.
Intäkterna från boken går till stiftelsen
www.globalrising.org, som har grundats av Monbiot, och vars syfte är att inventera rörelsen, och framför allt ta reda på vilka sammanslutningar som kan och vill ta emot volontärer.
- Folk jag möter säger ofta: Jaha. Jag förstår. Jag vill göra något. Vart ska jag gå?
Denna förteckning kommer att bli tillgänglig för alla, och eventuellt medverka till att rörelsen blir mer överblickbar och lättare att kategorisera.
- Vår styrka är också vår svaghet. Vi är många, och vi omfattar många sinsemellan olika grupper. Det är en fördel. Å andra sidan: Vad håller oss ihop? Finns det någon riktig substans? Har vi tydliga avgränsningar utåt, mot andra rörelser?
Med andra ord, det är svårt att säga något generellt om rörelsen, annat än att den består av människor som vill förändra världen, genom att fördela makt och resurser på ett annat sätt.
- Endast de organisationer som stödjer demokrati och global rättvisa får vara med på listan.
- I mina pessimistiska stunder tänker jag: Är vi redo för det här? Finns det
verkligen tillräckligt många som vill slåss för att andra ska få det bättre, och de själva få det sämre? När vi eller vårt hotas, är det bara då som vi gör något?
- I mina optimistiska stunder tänker jag: Ingen regering, ingen makthavare, kan i längden stå emot kraven på folkstyre. Förr eller senare släpps demokratin in.
Även annat bidrar till hans positiva hållning, som att ”allt fler människor tycks känna sig allt mindre tillhöriga en särskild nation - och mer tillhöriga världen, eller planeten”.
- Det går att se det som att den globala identiteten är avsevärt mer naturlig än den nationalistiska, som ju bygger på gränser som flyttas fram och tillbaka.
Han stannar ytterligare två dagar i Stockholm för att tala om boken, och åker sedan upp till Gällivare. Där väntar flickvännen, några långa fisketurer och ”samvaro med de liberala svenskarna”.
Därefter tillbaka till England, för att skriva färdigt romanen om vad som händer med världen när USA inte längre har några fiender.
