Penny Rimbaud tar emot SvD:s samtal från kollektivhuset Dial house i Essex utanför London. Husets dörr har stått olåst de senaste decennierna. Alla är välkomna till den plats där anarko-punkens fixstjärnor Crass bildades för 35 år sedan.

Trogen sina ideal menar han att ”ett lås på dörren är ett lås i hjärta och sinne”.

–Antingen låser man ute andra eller låser in sig själv. Man stänger för möjligheter. Här lever vi för dagen och vet aldrig vem man möter vid frukostbordet eller vem som kan dyka upp mitt i natten.

Det var i Dial house som den 16-årige arbetargrabben Steve Ignorant lärde känna den mer än dubbelt så gamla avantgardeartisten, akademikern och poeten Penny Rimbaud och gruppen Crass uppstod.

Konceptet Crass, med distade punkriff och ilsken spoken word, som förmedlade bandets anarkistiska budskap, lade grunden för en helt ny genre. Alltihop paketerat i skivomslag med formgivaren Gee Vauchers omisskänliga collagekonst.

Formspråket, bandets logotyp och slogans, som också målades med spraymallar i Londons tunnelbanenät och på reklamaffischer, skulle komma att influera gatukonsten i allmänhet och dess superstjärna Banksy i synnerhet.

Där punkens superstjärnor, som Sex Pistols, använde ”anarki” för att chocka sin omgivning, introducerade Crass anarkismen som ideologi för sin publik.

–Punkens historieböcker beskriver ofta ett slut vid 1978 och att den bara existerade i form av ganska opolitiska band som Sex Pistols, Clash eller Ramones. Jag tror inte att de blivit ihågkomna för något annat än en del av en rockteater. Crass hade en stark, revolutionär agenda, som vi höll fast vid.

Så har Crass starka varumärke på ett paradoxalt sätt också snappats upp av aktörer med en helt annan agenda: Förutom att vara en del av den informella aktivistuniformen har Crass logotyp också massproducerats på designerkläder. För några år sedan på t-shirts designade av Jean Paul Gaultier som, till många gamla Crass-fans fasa, burits av David Beckham och Angelina Jolie.

Penny Rimbaud kallar det ”sorgligt men komiskt”. Varken han eller de forna bandkollegorna har ställt några krav på Gaultier. Däremot finns en idé om att trycka en egen t-shirt med en bild av David Beckham iförd Gaul1tiers Crasströja.

Men att dra igång ett tröjbråk är lågprioriterat. Högre upp på listan står att lyfta frågan om amerikansk fängelsepolitik.

Bland annat genom ett samarbete med svenske filmaren och kompositören Michel Wenzer, som tidigare i år vann en Guldbagge för sin dokumentär ”At night I fly”, om konstprojekt för fångar på New Folsom Prison 1i Kalifornien.

Michel Wenzer minns dagen i slutet av 1970-talet när han i Nynäshamn, på jakt efter punkmusik, hittade Crass album på Expertbutikens skivhylla.

–Omslaget var väldigt dramatiskt. Svartvita collage och en massa anarkist-A:n. Så jag köpte den, det var ju en punkskiva.

Michel Wenzer drabbades av Crass kompromisslöshet och i sitt nya projekt – en essäfilm på temat kolonialism och imperialism – förverkligar han en dröm om att samarbeta med tidigare Crassmedlemmarna Penny Rimbaud, Gee Vaucher och Eve Libertine.

Performancegruppen Feedback art collective (FAC) kombinerar poesi, politik, konst och musik, där de visuella elementen delvis styrs av en specialframtagen mjukvara.

Första spelningen var under Way out west-festivalen i Göteborg, och nu planerar gruppen för en fortsättning.

För Penny Rimbaud är projektet ytterligare ett sätt att fortsätta det arbete han inledde med Crass för 35 år sedan.

Närmare 70 år gammal och fortfarande hungrig på att förändra världen. Och retoriken består:

–Hela mitt liv har handlat om hur vi kan utmana status quo.