Men det här med kläder är betydligt mer komplicerat än vad skribenterna i fråga förstått. Mode handlar inte bara om klädstilar och frisyrer utan är också en konstnärlig genre med en kritisk potential.

Tack vare sitt modeintresse har Hedvall sedan länge inte bara lyssnat på vad politiker säger utan dessutom lagt märke till hur de ser ut. Det gör hon rätt i. Plagg säger en hel del och i boken finns flera skarpa reflektioner – till exempel om Göran Perssons röda halsduk, Anders Borgs hästsvans, Lars Ohlys skinnjacka och Mona Sahlins korta kjolar.

Greider delar inte Hedvalls mode­intresse. Författaren medger villigt att han avskyr kläder och medvetet har valt ett slags antimode – bekväma träningsbyxor och t-tröjor – som en konsekvent stil. Greider må avsky yttre statussymboler men han bjuder på flera tänkvärda tolkningar av kläder. Bland annat beskriver han actionrullen ”Die Hard” som en enda lång ”modefilm” med ett uttalat ideologiskt budskap i huvudrollsinnehavaren Bruce Willis svettiga undertröja.

Man behöver inte vara marxist för att dela flera av Greiders åsikter. Det är verkligen avskyvärt att västvärlden profiterar på fattiga länder genom att tillverka plagg i så kallade sweatshops med fasansfulla arbetsvillkor. Att kläder för sjuåriga flickor sexualiseras för att öka vinsten är lika vidrigt som dagens eskalerande konsumism. Men konsumtion och shopping är inte liktydigt med mode.

Precis som litteratur, musik och konst kan modeskapare med hjälp av sociala, politiska och estetiska frågeställningar spegla och (i bästa fall) även påverka samhället. Mode är alltså en konstnärlig genre vilken kan fungera som ett kritiskt uttrycksmedel – ett faktum som Hedvall endast snuddar vid i sin text om Coco Chanel vars mode spelade en viktig roll för kvinnlig frigörelse i början av 1900-talet.

Ett annat aktuellt exempel är Ann-Sofie Backs senaste kollektion där samtidens ”kändiskultur” kommenteras och ifrågasätts av den svenska modeskaparen – ett slags kritik som Greider med största säkerhet skulle instämma i. Backs kläder sys inte i Kina eller Indonesien men man kan fråga sig var Greiders joggingbrallor är tillverkade – inte av den svenska textilindustrin i alla fall. Det sportmode som Göran Greider höjer till skyarna är precis den typ av kläder som nästan uteslutande tillverkas i sweatshops.

Det anonyma hantverket och produktionen är något som Martin Margiela har tagit ställning till. Den franska modeskaparens firma­märke – en tom vit etikett –är ett försök att detronisera mode­skaparen och fixeringen vid varumärken, för att i stället lyfta fram den kollektiva tillverkningsprocessen. En genomtänkt dekonstruktion av modets modernistiska arv går som en röd tråd genom Margielas produktion. Det är med andra ord ingen tvekan om att Greider borde byta ut sina t-shirts mot en svart kavaj från Margiela. Och vad stilig han skulle bli!