I en modevärld som så ofta kretsar kring trender, kläder för tjejer som mest av allt vill vara söta, retro, och där originalitet är en bristvara, skapade Lee Alexander McQueen modemagi som ingen annan designer ur samma generation. Så starkt var hans uttryck att man kunde känna magin även om man upplevde den på Youtube eller genom en bild i en tidning. Så var fallet när han presenterade sin höst/vinterkollektion 2006 och en spöklik gestalt i slutet av visningen började framträda i form av ett hologram. Snart förstod publiken att det var Kate Moss – som då skyddes som pesten av modevärlden i sviterna av hennes kokainskandal – som flöt omkring i en gudomligt vacker, böljande klänning innan hon tonade bort och till slut försvann i en liten blixt.

Men först och främst låg magin i kläderna, som rörde sig över ett vitt spektrum av influenser från flamländskt 1500-tal till futurism, från Hitchcocks svala hjältinnor Tippi Hedren och Kim Novak till helvetesskildringar av 1400-talsmålaren Hieronymus Bosch, från filmer som Peter Weirs Utflykt i det okända eller Sydney Pollacks När man skjuter hästar så… till William Goldings bok Flugornas herre.

Om man tittar tillbaka över McQueens produktion från 1993 och framåt är den osannolikt konsekvent i sitt uttryck. Många plagg återkommer, som klänningen med kroppstajt överdel och svallande, coutureliknande underdel, 50-talskjolen i futuristisk tappning, den kroppsformade rustningen, pagodaaxlarna, den skräddade kavajen med accentuerad midja.

De kläder McQueen skapade för kvinnor var ett mode fyllt av rustningslika kläder och krigiska, sadomasochistiska uttryck. Kläderna kritiserades ofta för att vara kvinnofientliga och fetischiserande, men McQueen själv hävdade att modellerna bara var budbärare för hans egna drömmar och mardrömmar. Hans kvinnor var dock sällan väna, svaga eller veka utan kanaliserade perfekt den moderna tidens superkvinnor, både sexuellt aggressiva, romantiska och självständiga.

När han var 16 år hoppade Alexander McQueen av skolan och började jobba som lärling hos skrädderierna Anderson & Sheppard och Gieves & Hawkes på Londons Savile Row. Där ska han enligt legenden sytt in små meddelanden i linningen till kunderna, det mest kända av dessa – I am a cunt – i en kavaj ämnad för prins Charles. Den kunskap som han fick i tillskärning och skrädderi var en av orsakerna till att hans kläder blev så eftertraktade senare i hans karriär.

1990 fick han en plats på den prestigefyllda modeskolan Central Saint Martins och när han gick ut blev Isabella Blow, moderedaktör för Tatler och Vogue, så förälskad i hans avgångskollektion att hon köpte rubb och stubb för 5000 pund. Blow blev också snart en av Alexander McQueens bästa vänner och mecenater, men begick självmord 2007, en kuslig parallell till McQueens eget liv.

Alexander McQueens visningar under 1990-talet chockerade en blasé modevärld eftersom de införde något helt nytt med sin blandning av bedövande skönhet och mörk, olycksbådande estetik. Han visade i dystra, skräckinjagande lokaler och hans visningar berörde besökarna på ett sätt som påminner om den känslomässiga upplevelse en Yves Saint Laurent-show under 1970-talet sägs ha varit.

Pressen älskade att uppröras över hans shower. Redan hans första kollektion från vår/sommar 1994 visade ett par byxor så lågt skurna att stjärtspringan syntes, något som sägs ha varit startskottet för den trend med låga jeans som sedan hängde kvar i mer än ett decennium. Hans kollektion för höstsäsongen 1995, Highland rape, bestod delvis av sönderslitna kläder i skotskrutigt tyg, en visning som refererade till Englands förtryck av Skottland och inte som många antog, våldtäkt av kvinnor.

Allt detta gav Alexander McQueen en image av att vara en bad boy och han kallades huligan och enfant terrible. I verkligheten säger de som kände honom att han var blyg och skör, en kreativ själ som hade svårt att acceptera den cyniskt kommersiella delen av modebranschen.

1996 installerades han 27 år gammal som ny chefsdesigner för det anrika parisiska couturehuset Givenchy. McQueen avfärdade genast husets grundare Hubert de Givenchy som irrelevant, en syn som upprörde modepressen och när McQueen senare skickade ut allt från rymdvarelser till geishor och krigarprinsessor var det få som applåderade.

Fyra år senare lämnade han Givenchy och moderföretaget LVMH och sålde istället 51 procent av sitt eget företag till rivalen Gucci group. Detta gjorde det möjligt för McQueen att sätta upp allt mer avancerade shower, samt på allvar börja designa en herrkollektion. Under visningen för vår/sommarkollektionen 2001 – Voss – lät han modepubliken sitta framför en jättelik spegel i väntan på att showen skulle starta. När den efter en timmes försening kom igång tändes ljuset på andra sidan spegeln och publiken fick i stället för sig själva betrakta modellerna som i sin tur såg och reagerade på sina egna reflektioner. Ibland blixtrade ljuset till så att besökarna fick en kort blick av sig själva där de satt. Efter att modellerna visat kläderna föll väggarna till en mindre kub i mitten av visningslokalen bort och därinne låg en tjock, naken kvinna iklädd ett slags gasmask med tub omsvärmad av malar –en gestaltning av ett foto av konstnären Joel-Peter Witkin. Detta var essensen av McQueen, ett sökande efter skönhet även i det äcklande, det fula och det groteska.

Det som gjorde hans presentationer komplexa och intressanta var att de anspelade på psykologiskt djupa vatten, snarare än ett kallt intellekt. Som en surrealist grävde han i sitt undermedvetna och deklarerade själv att hans visningar var en manifestation av hans inre. Men lika mycket som visningarna var mörka och olycksbådande, lika ofta var de romantiska, ofta uttryckt i förkrossande sköna klänningar som såg ut som blombuketter.

Där fanns också en fascination för teknologi, både som möjlighet och som något som hotar vår egen mänsklighet. I den sista show han gjorde filmades och sändes visningen live över nätet av två jättelika robotarmar som var lika mycket del av showen och catwalken som modellerna och kläderna. Robotarna påminde också om ett av modemaestrons mest magiska ögonblick, där modellen Shalom Harlow iklädd en vit A-linjeformad tyllklänning snurrade runt mitt på scenen mellan två robotar som hotfullt rörde sig kring henne för att till slut spruta ner klänningen med svart och gul färg.

När nyheten om Alexander McQueens död bokstavligen exploderade i torsdags var det bara en vecka sedan han på Twitter informerat sina fans om att hans älskade mamma hade gått bort. När hon intervjuade honom för The Guardian 2004 frågade hon vad hans största rädsla var. Lee McQueen svarade: Att dö före dig. Hennes bortgång tog enormt hårt på honom och hans anställda sade under torsdagen att han ända sedan moderns död legat i sängen och vägrat att gå upp.

Modevärlden var under torsdagen och fredagen närmast i chock och amerikanska Vogues chefredaktör Anna Wintour sa i ett uttalande att McQueen var en av sin generations största talanger: ”Under en sådan kort karriär var Alexander McQueens inflytande häpnadsväckande –från gatumode till musik och världens museum”. Medan brittiska Vogues Alexandra Schulman på Channel 4 sa att ”En talang som Alexander McQueen bara kommer en gång på 20–30 år”. Designern John Galliano, som hade jobbet på Givenchy före McQueen, beskrev honom som vågad, originell, spännande: ”Han var en moderevolutionär som (...) satte sin egen unika prägel på industrin. Han kommer inte glömmas bort”.

På torsdagskvällen hölls en vaka utanför McQueenbutiken i Meatpacking district i New York och på flaggskeppsbutiken i London syntes några blommor och ett ensamt ljus. De största sorgebetygelserna syntes i stället på Twitter, något som säkert skulle ha fallit Alexander McQueen i smaken. I en intervju som han gjorde med New York Times modejournalist Cathy Horyn förra året pratade han entusiastiskt om teknik och framtidens mode och såg framför sig hur alla skulle kunna se hans shower genom hologramteknik. Han var också en av de första designerna som började använda Twitter.

Vad som händer nu är osäkert. Med tanke på att modeskapare för det mesta arbetar på en kollektion ända in i det sista känns det osannolikt att vi kommer få se en postum show i Paris om tre veckor, men i en intervju för tidningen Love gav McQueen själv en fingervisning om vad som kommer hända med hans modehus: ”Jag är 40 nu, men jag vill att det här ska vara ett företag som lever längre än jag (...) När jag är död kommer det här huset förhoppningsvis att fortsätta. På ett rymdskepp. Hoppandes upp och ner ovanför jorden”.