Medan mycket annat i den samtida svenska poesin framstår som darrhänt verbalt plockepinn, finns i Oslo en svensk bard som tar djupa andetag och fyller hela bröstkorgen med stora och vackra ord. Håkan Sandell har nu i två decennier framstått som en av de oböjligt inopportuna avvikarna i vår poesi. Det finns flera. Vill man läsa originella författare, ska man lägga undan kriminalromanerna och istället läsa lyrik. Det är ingen åsikt utan en sanning. Så är det.

Hos Sandell möter man en kärlek till gammaldags skönskriveri, till rim och reson och ibland nästan barockmässigt ciselerade metaforer. Visst händer det att han slarvar med interpunktionen och att han oftast nöjer sig med halvrim, liksom för att inte överdriva den estetiska offensiven och troheten till gammalt hedervärt hantverkskunnande, men det hindrar inte att det är underbart att läsa honom.

Här har vi en poet som det sjunger om! Och som inte skäms för att sjunga, som vill skriva vackert och inte tvekar. Terziner, sonetter, blankvers och någon gång rentav en antydan till runometer är sådant som Sandell trotsigt hänger sig åt, inte virtuost som en gång Gullberg utan friare och, skulle man kanske kunna säga, mindre tvångsmässigt och kritstrecksrandigt elegant.

Retrogardism? Det är en konstig glosa, lång och svår att stava till. Men man brukar förknippa Sandell med den och med tidskriften Aorta, där en traditionalistisk målare som norrmannen Odd Nerdrum hålls högre än den stockholmska konsthögskolans självmordsinstallationer och svartsprejade tunnelbanevagnar.

Håkan Sandell står mitt i samtiden, så som andra lyriska traditionalister av rang också har lyckats göra det. Jag tänker spontant på Czesław Miłosz, WH Auden, Joseph Brodsky och Derek Walcott. Den homeriske Walcott dyker upp i ett motto. Och Auden ägnas en kärleksfull pastisch, som börjar med dessa rader:

Javisst, nog var de klarsynta de gamla

nederländska mästarna, med luften

så klar som en laserad vårdagshimmel …

Laserad? Det är bra och betecknande för Sandell. I en av de polemiska dikterna i hans nya samling Gyllene dagar kastar sig Sandell över en av sina kritiker, lite efemärt kan man tycka, och anklagar denne inte bara för dumhet utan även för allmänt moraliskt förfall.

Visst finns det dumma kritiker, liksom det finns dumma poeter. Men Håkan Sandell har rätt och man förstår lätt hans hätskhet. Det är fråga om ett riposterat svinhugg. Av en kritiker har Sandell nämligen blivit anklagad för att vara ”borgerligt dekadent”, därmed antydningsvis bedagad och ohjälpligt marginell, en patetisk kvarleva. Håkan Sandell är inte en borgerlig dekadent. För det första är han inte ett dugg borgerlig, eftersom hela hans inlevelse och djupaste solidaritet ägnas människor som i likhet med honom själv befinner sig i samhällets yttersta marginaler, tyngda av skilsmässor, bakfyllor och ibland även hemsökta av längtan efter en snabb och tillfälligt tröstande fix i en ven.

För det andra är han inte dekadent, eftersom han inte lovsjunger utanförskapet utan uppfattar det som ett oundvikligt predikament, förknippat varken med fördömelse eller självförhävelse. Det är bara så. Men man kan sjunga vackert om kärlek ändå, som Fröding eller Sandell.

Eller om tonårsflickor och mobiltelefoner. Håkan Sandell är sensibel för samtiden. Han lyckas vara det genom att ta ett steg tillbaka, skänka skönhet och värdighet åt det annars ofta försummade. Läs:

Mellan guldlöven tecknar sig nu grenarna

likt svarta floder, från balkongen hör jag

fastän min egen båge är deklinerande

tonårsflickor gå ut och ta mobiltelefonen

som vid smygrökning i gamla decennier,

i den sista solstrimman av varm kväll

och med ansikten rävspetsiga av spänningen

under de blonda striporna bakåtstrukna,

när de kastar kärleksord ut över avgrunden …

Med ansikten ”rävspetsiga”? Javisst, det är bara en av dessa liksom självklara metaforer som Håkan Sandell skakar ut ur rockärmen.

Men mest ska han inte hyllas för sin fantasi och uppfinningsrikedom utan för sin estetiska omsorg. Visst glimmar det till ibland, men det viktigaste med denna bok är ändå att den hävdar poesin som skicklighet och hantverk. Vi möter här en krävande estetik, Sandell utmanar.