För några år sedan, när min senaste bok skulle komma ut i Danmark, var jag i Köpenhamn på en tvådagars pressresa. I samtalen med journalisterna kom vi också in på journalistik och varför man skriver.

Jag tog tillfället i akt och sa något i stil med:

– Danmark har en av Europas vassaste stilister, tillika en med hög moralisk resning. Jag är avundsjuk för att vi inte har någon liknande i Sverige. Jag avundas också hans språkliga och tankemässiga räckvidd.

Jag förväntade mig i alla fall ett uns av stolthet från journalisterna efter att jag hade svarat på vem jag syftade på. Istället anlade de förvånade miner eller fick ansträngda drag över sina ansikten, där vi satt i den överdesignade hotellobbyn.

–Carsten Jensen? utbrast en medelålders mustaschprydd journalist, vars specialitet var filosofi. Och du är säker på att det är Carsten du menar?

– Har ni, svarade jag, någon annan Carsten som med elegant vrede sticker hål i den danska självbilden och som sagt att den nya nationalsporten i Danmark är statligt auktoriserad muslimmobbning?

För två veckor sedan mottog samme Carsten Jensen 2009 års Olof Palmepriset i Stockholm, för att han ”varit en både kompromisslös och kunnig försvarare av alla människors lika värde… i det egna samhället och i världen”.

Medan han höll sitt tal inför gräddan av den svenska social- demokratin, undrade jag vilka reaktioner utmärkelsen skulle väcka i Danmark. I talarstolen berättade Jensen vidare om sitt lands förhållande till muslimska invandrare, och liknade det danska folketinget vid en såpoperaarena, där rännstenens kränkande språk tillämpas.

Trots att motiveringen inte rymmer ett ord om att han får priset för att kritisera sitt land, publicerade Politiken – den tidning Jensen främst skrivit för – en artikel med rubriken: ”Carsten Jensen får 400000 kr för att kritisera Danmark.” Detta redan innan han höll sitt tal. Två dagar senare kom en ny artikel om att läsare kokar av vrede över honom. På debattforum, i bloggar, tidningar och i striden av läsarkommentarer uttrycks förvisso en del beundran för Carsten Jensen, men mängden av vanvettiga utfall avslöjar bara relevansen i hans kritik av den danska tidsandan. En läsare skriver att han är en kloning av Olof Palme och efterlyser en Christer Pettersson. En annan vidgar kritiken till att gälla Palme och visar förståelse för att ”den uslingen blev mördad”.

Hur flera av Jyllands-Postens kommentatorer ser på Carsten Jensen är värd en egen artikel. Man kan dock konstatera att, trots att de närapå liknar honom vid en rasande Mr Nobody med svagt intellekt, verkar de ändå så upptagna av och så diskussionsvilliga om Jensen att han framstår som en utfällbar illustrationsplansch över hotet mot deras matsmältning.

Danskarna har utvecklat en egen form av politisk korrekthet: Carsten Jensen-bashing.

”Priset”, skriver Jensen i ett mail till mig, ”har återuppväckt ett latent svenskhat, och jag har nu närmast fått officiell status som landsförrädare.”

Kanske borde Carsten Jensen ta det som en komplimang, för hans verk påminner mig om att det aldrig förr har varit en så fruktansvärd skam att vara annorlunda som i toleransens tidsålder. Med min pressresa i Danmark i minnet och reaktionerna som Palmepriset väckt inser jag att flera journalisters, ledarskribenters, författares, politikers, till och med prästers och biskopars öppna förakt mot Jensen är en gest om att han just är annorlunda. Medan många andra danska intellektuella tigit i kör har Jensens skoningslösa texter om värdefallet i Danmarks civilisatoriska fond kanske tvingat dem att komma till korta, och sysselsätta sig med det obehagligaste, fulaste och råaste själsmaterialet. Sådan kritik kan göra ont, väcker den inte självrannsakan väcker den i alla fall vrede.

Carsten Jensen är något i Norden så ovanligt som en intellektuell som ständigt ruskar om sin samtid, men som aldrig glömmer att människor alltid är viktigare än idéer.

I Danmark, liksom i många andra länder, där specialisering och tydlig profil efterfrågas på åsiktsmarknaden, anklagas Carsten Jensen orättvist för att vara besatt av en enda fråga: invandrarnas rättigheter.

Belackarnas minne måste vara förnekelse. För vid sidan av storsäljande kritikerrosade romaner, har han även skrivit mängder med infallsrika reportage, essäer och reseskildringar av internationell klass från världens alla hörn. Om så vitt skilda ämnen som kärlek, krig, EU, främlingsfientlighet, leksaker, globalisering, Berlusconi, läkemedel, film...

Vad han än skriver om vittnar han ständigt om verklighetens komplexitet, och försvarar den genom att analysera och försöka förstå den. Medan de flesta intellektuella är lika konforma som vilken annan grupp i samhället som helst, visar Jensens texter på den intellektuelles valmöjligheter; han reser de kritiska frågorna också till dem vars idéer och mål han kan sympatisera med.

Det är bekvämare att sitta i Skandinavien och peka på Putins nysovjetiska tyranni, amerikansk ockupation i Irak eller talibanernas skräckvälde i Afghanistan – än att rikta blicken inåt, lägga örat mot marken och reflektera över sitt folks självbild eller varför vissa idéer vinner gehör i samhället.

Förvisso är det sant att Carsten Jensen inte riskerar husarrest, psykiatrisk tvångsvård, fängelse eller tortyr för sina texter. Men med tanke på vilka känslor han väcker i Danmark så bryter han mot sitt samhälles regler, och tillfogar därmed sina grannar, kolleger och landsmän en del obehag. Att en författare ifrågasätter väljarnas politiska moral, är att också utsätta sig för beskyllningar om elitism och världsfrånvändhet. I synnerhet i en tid av bildningsförakt och där begreppet intellektuell har blivit till ett skällsord.

Det krävs civilkurage av en konstnär att motstå den bekväma vägen som leder till mysiga tv-soffor för att avhandla ett komplicerat skeende på 90 sekunder, till en publik på gott humör, applåder, inställsamma hemma-hos-reportage, snabb berömmelse och till stora försäljningssiffror. Det krävs mod att våga vara pinsam, motstridig och till och med otrevlig – om så krävs.

Visst samtalar och debatterar våra intellektuella om vänstern och högern, konsumismen, islamismen, antisemitismen, arbetslösheten eller om den i dessa dagar, högst aktuella frågan: svenska trupper i Afghanistan. Men ansträngningen att rusta sig med vrede och revolt istället för med omdöme saknas. Intellektuella engagerar sig främst när ideologiskt kapital står på spel. Megafonerna är många, åsikterna likaså, men få kan uppvisa Carsten Jensens idémässiga rörlighet med vilken han visar eller provocerar fram läsaren, tittaren och lyssnaren till tröskeln till hennes egen tankevärld.

Jag får intrycket att Jensen ofta skriver sina texter i en kamp med samvetet. Därför, föreställer jag mig, startar han många artiklar med olust. I sitt tal fastslog han att han inte hyser illusionen om att han kan förändra sakernas tillstånd genom att skriva om dem, men att det i slutändan handlar om att kunna stå ut med sig själv. Han ser inget alternativ till att tala ut. Vilket är gott nog!

Cynikern må kasta sig över datorn för att skriva ett dräpande blogginlägg om kokett självkritik, men Carsten Jensen ger i alla fall mig dåligt samvete. Han får mig att undra om jag vågat se så mycket och tänkt så djupt som möjligt. Har jag verkligen alltid menat det jag sagt eller skrivit? Har jag blivit för bekväm?

Idag, när vi översköljs av information, behövs än fler människor som kan hjälpa oss att navigera och översätta. Inte översätta vanliga texter, utan som Stefan Jonsson formulerat det: översätta hur värden, erfarenheter och berättelser överförs från en tid och ett kulturellt sammanhang till ett annat. Översätta hur politiska, religiösa, ideologiska och ekonomiska program, löften eller beslut kan förstås och tolkas.

Carsten Jensen är just en sådan intellektuell som tar tillvaron på ett stort personligt allvar. Alltid skeptisk, tvivlande, prövande, men även dömande – om så krävs. Att han intar den hållningen är en moralisk handling, eftersom han inte vill att vår tid ska försvinna med oss.