Den svenska dansbandsmusikens historia är en cyklisk historia om uppgång och fall. Grovt generaliserat har det gått bra för dansbanden vartannat decennium sedan storhetstiden på 70-talet, innan discovågen svepte över världen och tvingade många dansband att sälja sina bussar och hänga in scenkostymerna i garderoben.
Lågkonjunkturen fortsatte under hela 80-talet, även om veteraner som Vikingarna behöll sitt grepp om publiken, men under 90-talet vitaliserades branschen med nya band och en uppdatering åt pophållet. 00-talet har återigen inneburit en nedgång för hårt arbetande orkestrar med taktfasta låtar, samtidigt som intresset för 70-talets maskeradklädda dansband ökat. På sistone har det dock börjat röra på sig lite igen.
–Det har blivit en nytändning för dansbanden, både genom Dansbandskampen och Let’s dance, säger Peter Larsson från Lars Kristerz när jag träffar honom och bandkollegan Stefan Nykvist tillsammans med Scotts-representanterna Per-Erik ”Lillen” Tagesson och Henrik Strömberg.
–I och med att dansband synts i tv blir det hippt igen för yngre. Det behövs en ny generation för dansbandens överlevnad, konstaterar Stefan Nykvist nyktert.
Killarna är civilklädda – jag har tackat nej till erbjudandet att Peter och Stefan ska ha på sig sina vitröda sparkdräkter – och ganska flamsiga. Att de också är svårpratade och defensiva beror nog mest på att relationen mellan dansbandsscenen och medierna varit komplicerad. I perioder rentav fientlig.
Någon gemensam sponsrad buss med blaffiga dansbandsloggor blir det tyvärr inte när de ska ut på sin första gemensamma turné. Lars Kristerz, som drog igång 2001 och fram till nu nästan uteslutande kört med instrument och utrustning från Hagström, är enligt egen utsago ett fattigt band och får köra runt med sin van och ett släp. Scotts, som buggat hårt sedan 1992, har det lite bättre förspänt med en egen buss.
–Den här världen är inte så glamorös som den kanske verkade vara i tv. Det handlar mer om slit än kändisfester, poängterar Stefan Nykvist och påminner om att det bara är ett fåtal dansband, typ giganterna Lasse Stefanz, som kan ha roadies till hjälp med att kånka instrument och ljud- och ljusanläggningar.
Man kan undra vad det är som får vuxna män – ja, det handlar mest om män – att kuska land och rike runt som dansbandsmusiker, samtidigt som de ofta jobbar heltid med andra saker.
–Det är helt idiotiskt, säger Stefan Nykvist med ett snett leende och får medhåll av Peter Larsson som tillägger att man bör ha ett masochistiskt drag för att orka med det fysiska slitet.
Belöningen är de fyra timmarna på scen när allt är färdigroddat och dansfolket på plats med vattenflaskor och flera par skor. Det är alla runt bordet ense om.
För en utomstående kan dansbandsstuket tyckas vara begränsat. Men det är det ingen som håller med om.
–Man kan spela ganska mycket idag, det tycker jag att Dansbandskampen har visat, säger Henrik Strömberg, som är den ende i Scotts som varit med från början.
–Som modernband har vi en stor frihet att både rocka och snabba till det, förtydligar Scotts-kollegan Lillen Tagesson men tilläger att folk har kommit för att roa sig och att det då inte ”finns plats för några smala experiment”.
Modernband och mogenband är sedan länge de två huvudspåren på dansbandsscenen. Det innebär i praktiken att Scotts kan flirta med den samtida pop- och schlagermusiken, medan Lars Kristerz – som är så medvetet bakåtsträvande att de egentligen borde kallas retrodansband - håller sig kvar i 70-talet med scenkläder sydda av en sömmerska i Mora.
För modernbandet Scotts del – som i samband med ståhejet kring Dansbandskampen nu tagit klivet över till att bli heltidsmusiker – är förstås medverkan i Melodifestivalen en ännu större händelse än den stundande turnén.
–Det är stort att vara med i Melodifestivalen, konstaterar Lillen Tagesson utan att avslöja mer om deras bidrag än att det är ”en bra uptempolåt som vi kan stå för”.
