Hur ofta lyfter vi ögat upp mot Hötorgsskraporna och deras fasader? Nu är det dags att ära de fem 18-våningshusen mitt i Stockholms city – en kvintett som i sommar fyller halvt sekel.

Stockholmaren Holger Joné var bara 22 år när den femte och sista skrapan stod klar. Han var praktikant på bygget och minns hur en av de så kallade ”riksgroparna” började bli besvärande för politikerna. City kring Hötorget var som ett enda stort hål, så mycket skulle byggas i skiftet mellan 1950- och 60-talen.

– Då bestämdes att den femte och sista Hötorgsskrapan måste stå klar senast 1 juli 1962, vilket också lyckades. Det var med hot om vite om en miljon kronor, en för tiden enorm summa, berättar Holger Joné.

Den modernistiska byggstilen efter amerikansk förebild anammades också i det hårt bombade Tyskland. I Sveriges huvudstad var det tunga skälet en trafikomläggning med tunnlar för bilar och t-bana. Någon annan teknik än att gräva uppifrån fanns inte, varför stora delar av de gamla kvarteren revs.

– Jag tyckte att det var helt fantastiskt att vi skulle få en modern stad. Det fanns inga andra tankar hos vare sig mig eller mina föräldrar än att släppa fram det nya. Det var så här man skulle göra på den tiden, minns Holger Joné.

Många andra förlorade sina hem och barndomskvarter när Hötorgscity byggdes. Men höghus hade diskuterats redan före andra världskriget. Argumentet för att de skulle bli just fem var att den arkitektoniska dynamiken blev bättre än med fyra. ”Man ger en dam fem rosor, inte fyra”, förklarade arkitekten David Helldén som la stadsplanen för det som i dag är Stockholms absoluta city.

Det viktiga var alltså gruppen av skrapor, även om alla fick olika arkitekter. Tillsammans skulle de forma en helhet genom att stå på rad som skivor med exakt samma yttermått.

– Till och med taken skulle vara lika. De gjordes ursprungligen platta, så att utstickande installationer som hisshus inte skulle skilja dem åt, berättar Arkitekturmuseets arkivhandläggare Annika Tengström.

Den femte skrapan kom trots allt att avvika en smula från de övriga. Med sitt läge mot Sergels torg var den egentligen tänkt som hotell, och fick troligen därför en nästan helt glasad fasad. Men det blev inget hotell. I stället flyttade Australiens ambassad in.

– Vi skojade om att australiensarna nog tålde värmen. Ett glasat hus i söderläge har ju sina brister, med australiensarna stannade i fem decennier, berättar Holger Joné.

Även om stilen kring Hötorgsskraporna påminde om ett amerikanskt köpcentrum togs det svenska folkhemmets sociala värden med i planeringen. Lekplatser skapades på terrasserna ovanpå höghusens sockelvåningar. Också på butikstaken mellan höghusen fanns serveringar.

– Terrasserna var öppna dygnet runt. När de blev tillhåll för missbrukare fick man ha vakter. När vakter blev för dyrt stängdes terrasserna, beklagar Annika Tengström.

I dag äger Vasakronan de fyra första skraporna. Den femte, mot Sergels torg, ägs av AMF, som överväger att öppna sin terrass igen med en servering ett par trappor upp vid Mäster Samuelsgatans sydsida.

Det femte husets raffinerade ljusramper kring fönstren mot Sergels torg finns kvar. Att åter lysa upp fasaden är dock inte aktuellt före nästa renovering.

– Kvarteret har väl changerat lite, men på sin tid var det mycket påkostat. Man ville till exempel ha marmorbeläggning på Sergelgatan, även om det aldrig blev så, berättar Annika Tengström.

Ändå hör Hötorgsskraporn a till Sveriges mest intressanta moderna arkitektur. På 2000-talet har de också blivit ”kreddiga”, genom uppmärksamhet från bland annat reklambyråer.

Är man idag så nöjd att man skulle bygga ett sådant här kvarter igen?

Tomas Lauri, arkitekt och redaktör vid tidningen Svensk Arkitektur, tror inte det.

– Sådana öppna, smått ödsliga ytor som präglar delar av city ritar få nuförtiden. Nu gäller tätare stadsrum som lockar och aktiverar, till exempel genom uteserveringar. Vad som händer i marknivå är viktigt. Det är ganska sällan man tittar upp på höga hus och ser hur de verkligen ser ut, säger han.