”Någon gång under hösten 1967 ringde Pontus Hultén och frågade om jag kunde hjälpa honom och Moderna museet att göra en Andy Warhol-utställning som skulle öppna i februari”, så börjar Konstakademiens ständige sekreterare, Olle Granath sin nyproducerade katalogtext till Moderna museets nya Warhol-utställning Andy Warhol – andra röster, andra rum.

Han berättar här historien om de berömda Brilloboxarna, men mest anmärkningsvärt är ändå att det välkända citat som hittills tillskrivits Warhol är en fejk. Det är inte Warhol som sagt: ”I framtiden kommer alla att vara världsberömda i 15 minuter”. Det är Pontus Hultén. När Granath lämnade sitt katalogmanus till utställningen 1968 sade Hultén: ”Det saknas ett citat” och föreslog den kända onelinern. Granath svarade att ”hade han sett det i det här materialet hade jag noterat det”. Hultén blev tyst en stund för att sedan säga: ”Om han inte sagt det kunde han mycket väl ha gjort det”, skriver Granath.

–Ja, jag berättar bara historien som den är. Men jag tror att Pontus Hultén hade hört Andy Warhol berätta något liknande.

Var detta något som Hultén någonsin kommenterade efteråt?

–Nej, inte vad jag vet. Han gladde sig nog åt det inåt så att säga, men ville väl inte sätta Warhol på det hala genom att ta åt sig äran.

Till saken hör att Andy Warhol och hans ateljé, manufaktur, samtidslaboratorium, entourage och knarkarkvart – allt i ett – den legendariska The Factory på Manhattan redan vid tidpunkten för sin europeiska utställningsdebut 1968 hade en närmast oöverblickbar produktion.

Warhol-showen på Moderna 1968, som också innebar konstnärens europeiska utställningsdebut, vandrade sedan vidare till Stedelijk-museet i Amsterdam. Det är därför de båda institutionerna tillsammans med Andy Warholmuseet i Pittsburgh producerat den nya utställningen gemensamt.

Den försöker ambitiöst redovisa alla sidor av konstnärskapet, från filmerna till skivomslagen. Warhol använde sig av alla till buds stående tekniker, bland annat var han tidigt ute med att plocka upp videotekniken.

–Han var kanske den första konstnären som fullt ut tillhörde vår medieepok, säger Eva Meyer-Hermann, utställningens kurator.

–Det finns ett före och ett efter Andy Warhol, drar Modernachefen Lars Nittve till med och tvekar inte att jämföra den tillbakadragna blondinen med Marcel Duchamp.

Liksom denne stöpte Warhol om samtiden. Likt ett relä samlade han upp pop- och gatukulturella impulser och fördelade dem vidare. Till den amerikanska kulturens elitskikt på östkusten. Till film- och glamourindustrin på västkusten. Och till pop- och rockmarknaden däremellan.

–Konstproduktionen förändrades i och med Warhol. Det handlar inte om konstverk av en enda upphovsman utan om ett kollektivt skapande, fortsätter Eva Meyer-Hermann.

Warhol var alltid beroende av sina medarbetare. I hans tidiga produktion som reklamare, skivomslag åt bland andra storbandsledaren Count Basie, var det hans mor som skrev copyn till baksidestexterna medan sonen illustrerade och formgav konvoluten. På 60-talet växte medarbetarskaran drastiskt till att omfatta ett helt kollektiv av kreatörer.

–Men det var Warhol som var the boss. Han bestämde självs­våldigt vad som var bra och dåligt. I slutändan var han ändå Mästaren, sammanfattar Eva Meyer-Hermann.

–Jag har överraskats mest av människan bakom den hårda ytan, bakom personan med peruken och solglasögonen, säger Lena Essling, som tillsammans med Eva Meyer-Hermann ansvarar för utställningen på Moderna.

–Han var också en mjuk och social person som i ett entreprenörskap lockade till sig begåvade personer. Genom sin tillbakadragenhet får han på något vis ihop det.

Eva Meyer-Hermann pekar på ett av utställningens centrala verk, en målning av en Campbells-soppburk med delvis avriven etikett.

I den mån Warhol kunde blotta sitt innersta gör han det här.

–För mig är det en avslöjande bild. Ett porträtt som visar en persons essens.

Soppburksmålningen från 1962 med sliten etikett och konserven naken in på bara metallen är en av utställningens rariteter.

–Den börjar bli skör och kanske är det sista gången den får åka ut och resa. Dessutom har den blivit oerhört värdefull.

Under de senaste åren har Warholverk sett en extrem prisstegring på konstmarknaden. En Warholmålning skapade sensation senast i höstas när den såldes för ett sjuttiotal miljoner dollar i New York. Men The Factory-teamets omfångsrika produktion väcker ofta frågor om autenticiteten.

–Konstnärens egen hand vid verket bekymrade inte honom i någon högre grad, säger Lena Essling.

Det senaste året har äktheten kring ett antal av Andy Warhols många Brilloboxar debatterats. Några har klassats som värdelösa, eftersom de inte var auktoriserade av konstnären. Dessa tillhörde inte ens de 500 som visades på Moderna museets Warhol-utställning 1968, utan sägs ha snickrats ihop vid Malmö konsthall 1990.

–Efter Andy Warhols död gjorde Pontus Hultén ett antal boxar, som utställningsscenografi. Sedan blev konsthandeln tossig och började göra affärer med dem. Det är som att folk vill bli lurade och förstås är det här något som handeln aldrig borde befattat sig med, säger Olle Granath.

Kan det komma en ”ny Warhol”, alltså en konstnär som får samma genomslagskraft?

–Så länge mänskligheten finns kommer den att vilja bedragas, filosoferar Olle Granath.