Nina Persson är storkonsument av mode. Och trots att hon bor i New York med världens främsta modebutiker och de senaste designerkollektionerna runt hörnet blir hon fort­farande exalterad av ett riktigt vintagefynd.

– Känslan av att ha hittat en skatt, något som ingen annan har, är oslagbar, säger hon.

I höst har Nina fått ordentligt utlopp för vintageintresset när hon för första gången bytt sida från konsument till inköpare. Tillsammans med scenografen och vännen Caroline Kugelberg är hon fram till årsskiftet kreativt ansvarig för varuhuset Pub:s nya modesatsning.

Förutom att skapa inspirations­installa­tioner, skyltfönster, välja musik och blogga har de också fyllt den lilla modeavdelningen Ninas Vintage.

– Det är ett drömuppdrag. Vi har försökt skapa något magiskt och fantasieggande. En märklig, sagolik miljö som kan inspirera till att ha kul med mode.

Vintageinköpen gjorde hon och Caroline i New York.

– Vi drog runt med en dollarbunt och en hyrbil och shoppade loss. Det var extra kul eftersom vi inte behövde tänka på att plaggen skulle vara i vår storlek. Vi är ju inte proffs så vi gick mycket på intuition och köpte det vi själva gillar. Jag tycker om saker som har en historia som man kan börja fantisera runt, ­säger hon.

När Svenska Dagbladets fotograf träffade Nina Persson i vintagebutiken Atomic Passion under en shoppingrunda på Manhattan fyndade hon bland annat en leopardcape. Den hängde på en galge från legendariska Plaza Hotel och har nu fått en hedersplats bland ­Ninas egna modeskatter.

– Vi har varit så disciplinerade att vi inte tillåtit oss att handla till oss själva under inköpsrundan – med undantag för det som inte är kläder. Jag kom hem med en spegel och en hattask också, säger Nina.

Intresset för mode och vintage började 1994, med flytten från Jönköping till Malmö.

– Det fanns en fantastisk UFF i Malmö och jag hade ont om pengar, så det blev mycket handlat där.

Några av de första fynden blev till 1960-talslooken som hon och Cardigans slog igenom med.

– För mig hör intresset för mode ihop med musiken. Jag var inte särskilt intresserad av kläder när jag växte upp, det var först när jag började ägna mig åt musik på allvar, köpa skivor och kolla på banden som jag fick upp ögonen för mode. Det var något roligt som kom som en bonus, säger hon.

När hon själv började spela blev fixandet med secondhand ett sätt att skapa en egen stil. Nina stajlar sig fortfarande oftast själv, med undantag för vissa plåtningar.

– Jag är självsäker, jag känner min egen stil och garderob bra. Jag vet vad jag tycker om och jag är ganska enhetlig.

De största stilmissarna tycker hon själv är när hon låtit en stajlist gå för långt.

– Många utgår från att man ska visa mycket hud bara för att man är sångerska i ett band. Men jag trivs inte i kläder som ska vara sexiga i sig själva. Ibland har jag varit svag och låtit någon köra på, men det ser för djävligt ut. Jag ser obekväm ut och känner mig som en transvestit.

I dag har hon en helt annan kunskap om mode än tidigare.

– Dessutom har jag råd i dag. Förr var jag var mer do-it-yourselfig och lånade, sydde och gjorde om vintage. Jag var nog mer kreativ då. Nu kan jag köpa hela grejen, säger hon.

Men intresset för secondhand och vintage hänger ändå kvar.

– Det har med patinan att göra. Ofta när jag köper nya kläder känns det som om jag vill rulla dem i grus innan jag använder dem. Som en ny skinnjacka jag har. Jag funderar allvarligt på att slänga den i tvättmaskinen för att få den att kännas några år äldre. Jag tycker om när kläder och före­mål har en aura, eller en hemlig historia. Och det kan man inte helt och hållet fuska sig till. Det görs ju hela tiden nya kläder som ska se ut som vintage, men det blir aldrig samma sak, säger hon.

Ninas grundstil har varit stabil genom åren men uttrycken har skiftat.

– Ett tag älskade jag allt som var skirt och såg ut som vintagespetsar. Det var i samband med att jag var fullständigt såld på countrymusik och skivomslag från 1970-talet.

Hon konstaterar också att Cardigans har varit ganska samstämmiga i sitt klädval genom åren.

– Både det vi visat utåt och vår privata stil har följt musiken. När vi gjorde Gran turismo var vi alla futuristiskt och hårt klädda med gothkänsla. Under Long gone before daylight var vi mer mentalt skäggiga i manchester, hippielook och vintage. När vi gjorde stiligare Super extra gravity blev vi mer couture­aktiga och välklädda.

Nina lägger ner mycket tid på shopping. Men har svårt att räkna upp favoritmärken och butiker.

– Jag är oftast ute efter en sorts plagg snarare än ett märke, och jag shoppar ganska planlöst, säger hon.

Hon går en sväng i modebutikerna på Manhattan minst en dag i veckan. Men ibland svalnar intresset och för tillfället har det estetiska intresset delvis skiftat åt ett annat håll. Hon har nyligen flyttat in i första huset, ett townhouse i Harlem.

– Jag springer mer på antikmarknader, loppisar och byggnadsvårdslager än i modebutiker just nu, säger hon.

Huset hade redan ordentliga garderobs­utrymmen när de flyttade in, och efter renoveringen blir de ännu större.

– Min man har också samlat på sig mycket kläder. Han har säkert 200 t-shirts och 25 likadana jackor i olika utföranden. Han snöar in på en sak och köper alla färger. När vi flyttade in krävde hans grejer mer garderobsplats än mina, det tyckte jag var fullständigt galet. Så nu har han fått börja gör sig av med lite kläder.

Hennes egna garderober är sorterade efter längden på plagg, med toppar för sig så att det blir mer plats för skor under.

– Det är mycket, men det ser ganska enhetligt ut, med en skala från vitt till svart, och brunt. Inga andra färger, dels för att jag gillar det färglösa, dels för att jag måste ha åtminstone en fast regel, annars finns det ingen gräns för hur mycket jag skulle kunna shoppa. Jag behåller allt som jag misstänker kan bli intressant igen någon gång i framtiden, och sådant som har en historia för mig. Som scenkläder och plagg jag har haft på mig i videos. Min mamma sparade ingenting och det är jag lite ledsen för.

Förbrukningskläder gör hon sig av med. De säljbara kläderna som rensas ut brukar hamna bland annat på Judits secondhand i Stockholm, och resten skänker hon bort till Myrorna.

Ett av Ninas dyrbaraste vintagefynd som hamnat i kategorin sparade skatter är en mini­klänning med trompe l’oeil-tryck. Den kommer från en vintagebutik i Boston som hon drömmer om att återvända till.

– Klänningen är så fin att den oftast hänger på väggen.