Att Fibonaccis talsekvens är vanligt förekommande i naturen (blomkål, hur löv fördelas på stjälkar, kaninpopulationers förökningstakt) är välkänt. Men jag hade ingen aning om att talserien, som går ut på att varje nytt tal är summan av de två föregående, också är nyckeln till den perfekt dimensionerade underkjolen.
Det är sy- och handarbetsbloggen Prime number som lärt mig det, en blogg som drivs av en amerikansk programmeringsstudent som ofta använder sig av matematiska principer i sitt pyssel och sina kläder. Både i enkla demonstrationer av hur man beräknar klänningslängder med hjälp av pi, och i mer avancerade projekt som puffiga fibonaccikjolar, där varje horisontellt kjolsegment är bredare än det föregående och skapar en perfekt utåtsvängande kurva. Och Prime number-bloggaren är långt ifrån den enda som insett matematikens nytta i modevärlden.
För någon vecka sedan visade den japanske designern Issey Miyake sin kollektion i Paris, mjukt geometriska plagg som tagits fram i samarbete med matematikern William Thurston. Och även om kollektionen kanske inte direkt kröker några tid-rum-kontinuum, så innehåller den gott om syltmunkformade draperingar som hämtats ur den hyperbola geometrin.
Jag tänker inte låtsas att jag förstår hyperbola dimensioner, men jag älskar det konceptuella matematiska i Miyakeplaggen. Jag älskar tanken på att den ultimata kjolformen går att beräkna utifrån det gyllene snittet. Att det finns skor som bygger på Möbius-remsor, som alltså bara har en enda sida (ta en pappersremsa, vrid den ett halvt varv och tejpa ihop den, så förstår du). Att Project Runway-deltagaren Diana Eng gjort en kollektion av stickade plagg med mönster av matematiska nummersekvenser.
Kanske är det tanken på någon sorts eviga värden som är så tilltalande. Mode, skönhet, och kreativitet kan vara så flyktigt, ogreppbart. Nästan stressande, åtminstone för oss vars vänstra hjärnhalvor är större än de högra. Idén om en estetisk konstant som väntar på att upptäckas och utforskas, som vilken vetenskap som helst, känns trygg.
Att angripa catwalken med en redig ekvation i bakhuvudet knyter liksom allt det esoteriska till marken, till fysiken, till universum. Till blomkålen och kaninpopulationerna.
Dessutom kanske det geometriska modet kräver modeller som faktiskt existerar i tre dimensioner, och det vore ju en positiv bieffekt.
