Under en timmes vandring blir publiken delaktig i författaren HC Andersens berättelse om flickan med svavelstickorna. I sagan går hon hungrig omkring på de kalla gatorna i Köpenhamn. I pjäsen har de bytts ut mot de trånga gränderna och blöta kullerstenarna i dagens Gamla stan. Flickan som spelas av 14-åriga Cecilia Lind tänder sin första svavelsticka på den bakre borggården nedanför Slottet. Högvakten vakar över repetitionerna och det ståtliga slottet blir en del i scenografin.

–Publiken sitter inte bara där, utan följer med i flickans värld. Det är ingen isridå mellan scen och salong. Det känns nytt och fräscht inom teatervärlden, säger Mike Anderson som har rollen som berättare.

Historien utvecklas tillsammans med åskådarna, vilket gör varje föreställning unik. Vid ett tillfälle bjuds både betraktare och aktörer på soppa som danska kungen donerat till de fattiga.

–Vi driver med den kungliga fattigvården, förklarar Mike Anderson.

Adventsbelysningen är tänd och på Stortorget har julkommersen dragit igång. I sagan är det årets sista dag och i verkligheten närmar vi oss samma tid. I promenadteatern har manuset utvecklats, men fattigdomens baksidor finns kvar i den nya versionen.

–Välgörenhet ska man göra i tysthet. Hjälp till självhjälp är det bästa. Inte jippon med hemlösa och 40 fotografer som en kändis nyligen ordnade på NK, säger Mike Anderson.

Sedan är budskapet öppet för tolkning. Som berättare håller Mike Anderson publiken i handen genom den 800 meter långa promenaden i Gamla stan.

–Någon måste visa var man ska stå, när scenen finns överallt.

Han förklarar att pjäsen bygger på ett huvudspår, improvisation och stort eget ansvar för skådespelarna. Huvudrollen spelas av 14-åriga Cecilia Lind från Stockholm. Hon upptäcktes i somras när hon stod på Västerlånggatan och spelade violin. Hon har hållit på med teater förut, men det här är första gången hon spelar inför en betalande publik.

–Det svåraste har varit att leva sig in i rollen och visa alla hennes känslor. Som när jag gestaltar en dröm och bara springer fram och tillbaka utan att säga någonting.

Cecilia Lind berättar att hon fick tårar i ögonen första gången hon hörde sagan om flickan med svavelstickorna som 6-åring. Den nya versionen tycker hon är gladare, men den har ändå ett allvarligt budskap.

–Julen handlar inte bara om att få presenter, pjäsen vill få oss att tänka på dem som har det svårt, säger hon.

Regndropparna faller medan skådespelarna övar.

Vad gör ni om det regnar när ni har föreställning?

–Då får det bli en regnig dag i en kunglig dansk huvudstad, svarar Mike Anderson.

Sången är ett stort inslag i pjäsen som används för att fylla ut tiden medan människorna kommer till rätta. Platserna där scenerna utspelar sig är utvalda för att stora grupper av männi­skor lätt ska få plats och höra dialogen bra. Några turister stannar till när de hör Emma Lindqvists sjunga från Storkyrkotrappan.

”Somliga går med trasiga skor, säg vad beror det på”, ljuder genom den fuktiga luften.

Hon är en skolad sopran och rösten når upp i falsett. I andra scener sjunger kören i fyra olika stämmor.

–I den äldre klassiska sångtekniken lär man sig att sjunga över en orkester utan förstärkare. Det är bra när vi ska höras över bullret.

Skådespelarna byter om och promenaden fortsätter. Vitklädda likt ett Luciatåg går de nerför Prästgårdsgatan och publiken följer efter.