T idskriften New Yorker jämför honom med de största regisserande amerikanska skådespelarna och hittar ingen som är jämförbar.

Clint Eastwood har gjort 35 långfilmer. I 21 av dem har han dessutom spelat huvudrollen.

Jag har inte mött Clint Eastwood mer än en gång, på en presskonferens i Cannes. Ingen tvekan om att den mannen har karisma. När han kom insläntrande på podiet och fyrade av sitt kisande leende elektrifierades hela salen av journalister och frågorna ställdes med andlös vördnad.

Jag kom honom inte närmare när jag 1993 besökte det lilla samhället Carmel-by-the-sea på amerikanska västkusten, där han fortfarande bor jämsides med ett antal andra ställen. På hans restaurang Hog´s breath inn, inredd i cowboystil med en eldstad till varje bord, fick man följande information på ett papper:

Some frequently asked questions in Carmel.

Is Clint Eastwood mayor? He was. Not anymore.

Where does he live? That´s a local secret.

How is he? He is a nice guy.

Clint Eastwood valdes till borgmästare i Carmel 1986 och satt två år som oberoende, non partisan. Som ung var han republikan men har därefter ömsevis stött republikanska och demokratiska politiker, bland annat Kaliforniens förre demokratiske guvernör Gray Davis.

Man vet väldigt lite om Clint Eastwood. Han har alltid beskrivits som en tuffing med en 44 Magnum i bältet, men har i verkligheten aldrig skjutit ett enda skott mot någon levande varelse. I arbetet är han exemplarisk, alltid väl förberedd, punktlig och håller budgeten. Han har konsekvent vägrat att prata om sitt privatliv eller att analysera sina filmer. Och därmed har han också behållit sin mystik. Enda gången en mörkare sida av hans privatliv blev offentlig var när Clint Eastwood gjorde slut med skådespelaren Sandra Locke och hon bland annat anklagade honom för att ha tvingat henne till två aborter och att sterilisera sig.

Mina känslor för Clint Eastwood var länge kluvna. Under många år var han en sådan skådespelare som man inte kunde ta på riktigt allvar. Allt han gjorde var ju parodier, parodier på cowboys, parodier på poliser. Sakta men säkert har dock respekten för honom vuxit. Om man förr kunde missa en Clintan-film är man numera noga med att inte göra det. Det borgar senare års oräkneliga Oscarsnomineringar och -vinster för.

Clint Eastwood skulle kunna beskrivas som ”a late bloomer”. Den framgång han har haft under 1990- och 2000-talet är enastående i filmbranschen. Och ändå började hans karriär relativt sent. Han var 25 år när han fick sin första större roll i Francis in the navy 1955 och 28 år när han fick sitt första fasta jobb som kofösaren Rowdy Yates i tv-serien Rawhide.

Serien har beskrivits som en boskapsförflyttning som pågår under åtta år och 217 avsnitt utan att någonsin nå sitt mål. Fram till Rawhide hade Eastwood levt på sin dåvarande hustru Maggie och på att spela piano på barer och gräva swimmingpooler i Los Angeles.

Det tycks mest ha varit en slump att han hamnade i filmbranschen. Genom vänner på Universal studios fascinerades han av livet där och bestämde sig för att utbilda sig till skådespelare. Han var länge osäker på om han hade rätt utseende. Med sina 1,90 var han ganska omodern vid denna tid när de manliga stjärnorna skulle vara små kraftpaket som Marlon Brando. Clint Eastwood påminde mer om den gamla sortens filmhjältar som Clark Gable, John Wayne och James Stewart.

Clint Eastwood hade harvat på i Rawhide i sex år när han erbjöds att spela i western För en handfull dollar 1964 i regi av italienaren Sergio Leone. Den skulle följas upp av För några få dollar mer och Den onde, den gode, den fule. Det är svårt att föreställa sig det förakt som östes över dessa ”spagettiwesterns” då. Man hade profanerat den mest amerikanska av alla filmgenrer. Till och med John Wayne klagade på Clint Eastwoods sätt att göra westerns.

Jag ska erkänna att jag inte insåg den förnyelse av genren filmerna innebar då. De ansågs dessutom oerhört våldsamma. Idag ser man ju hur kul de är genom att leka så medvetet med schablonerna.

Det filmerna gjorde var framförallt att avskaffa den etablerade motsättningen mellan onda och goda. Alla är lika onda eller amoraliska och tänker bara på sig själva. Någon mera oförutsägbar än Monco, som Eastwoods rollfigur faktiskt heter, inte mannen utan namn, i sin poncho och med sin eviga cigarill i mungipan, hade man aldrig sett.

Vändpunkten kom med filmerna om Dirty Harry i början på 70-talet. Rollen som den cyniske Harry Callahan gjorde Clint Eastwood till superstjärna, trots att den legendariska filmkritikern Pauline Kael kallade filmen ”ett fascistiskt mästerverk”. Att han inte kändes helt rätt under 70-talet då man försökte se brottslingar som människor som kommit snett, säger sig självt. Numera vet vi att han bildade skola för den ensamstående, hårt drickande, hårt slående polisen, som upprätthåller lagen på sitt eget vis. Enligt filmskribenten Richard Schickels bok om Clint Eastwood, Retrospektivt, var Eastwoods mål alltid att regissera. Succéerna för Dollar- och Dirty Harryfilmerna gjorde detta möjligt.

Debuten blev den spännande thrillern Mardrömmen 1971 (Play Misty for me) om en radio-dj som förföljs av en psykopatisk kvinna efter några dejtar och som påminner en hel del om Farlig förbindelse. Han prövade på alla sorters genrer som westerns, romantisk komedi, agentfilm och pappa-sonfilm. Eastwood har aldrig varit ute efter att bli auteur, det vill säga skriva sina egna filmer med sitt eget liv som utgångspunkt, utan alltid köpt andras manus. Även som skådespelare prövade han sig fram i olika sorters rollfack. Filmerna där han spelar mot en orangutang Den vilda fighten och Nu fightas vi igen, har jag aldrig vågat se.

Men först på 80-talet faller allt på plats. I Sudden impact, den fjärde filmen om Dirty Harry gav han sin huvudperson en ny, intressant ambivalens, likaså i westernfilmen Pale rider med en huvudperson, som kanske är en gengångare.

Med Pale rider vann han sina första Oscar, för bästa regi och bästa film. Därefter överraskade han med flera lågmälda dramer som Bird om jazzlegenden Charlie Parker och Vit jägare, svart hjärta om en filmregissör som liknar John Huston.

Ju äldre han har blivit desto bättre har han blivit. Efter att han fyllde 60 år har han gjort filmer som De skoningslösa, Broarna i Madison County, Absolut makt, Mystic river och Million dollar baby. De två filmerna, Flags of our fathers och Letters from Iwo Jima, om andra världskriget sedda ur amerikansk och japansk synvinkel vittnar om en ojämförbar styrka.

Som skådespelare är Eastwood de små medlens man. Hans ansikte kan tyckas vara hugget i sten, men är ändå väldigt uttrycksfullt. Framför allt använder han ögonen som kan förvandlas från blåögt förvånade till svarta glödande kol. Han är alltid lika gammal i sina roller som i verkligheten och låtsas aldrig vara yngre än han är. Tvärtom använder han sig av sin ålder för att förmänskliga sina roller och gör en poäng av sina krämpor.

Ska man tala om teman så spelar han helst av allt en ensam fadersfigur, ofta änkling som samlar en självvald familj omkring sig, som han beskyddar eller offrar sig för – en Jesusgestalt får man nog lov att kallade det. En man, som försöker göra det goda men tvingas göra det onda för att det onda ska övervinnas. En roll som finmejslats genom åren och som fullbordas i Gran Torino.

Där spelar han en vresig, fördomsfull och främlingsfientlig veteran från Koreakriget, som tappat kontakten med sina barn. Men så småningom vinner de asiatiska invandrarna som bosatt sig i hans kvarter hans respekt. Filmen slutar med att han sätter stopp för de trakasserier de utsätts för av ett kriminellt gäng genom att offra sig själv.

Kvinnorna har länge spelat en underordnad roll i hans filmer. I hans senaste filmer som Million dollar baby och Changeling har de äntligen fått huvudrollen.

Richard Schickel påstår att Clint Eastwood med åren har skjutit det gamla amerikanska mansidealet i sank. Jag skulle snarare säga att han genom att på ytan göra upp med en förlegad mansroll, på sätt och viss återupprättar den och får oss att sympatisera med en otidsenlig hjälte. Men Clint Eastwood har definitivt visat på motstridiga sidor av den gamla mansrollen.

Som han själv har sagt; ”Jag gillar att de goda inte är alltigenom goda och att de onda inte är alltigenom onda. Alla har sina brister och alla har sina skäl för det de gör.”

jeanette.gentele@svd.se