Januari är uppkallad efter guden Janus. Han kunde blicka bakåt i tiden. Han kunde också se framåt mot det år som skulle komma. Virvlande vita snöflingor eller ett blommande körsbärsträd. En öppen blick mot framtiden eller ett slutet öga som förnekar? Janus visste skillnaden.

Den nya tidens Gud är statistiken. Den lär oss vad som har skett. Det är på grundval av det som vi kan dra en slutsats av vad som skall komma. Mord föder mord. Fattigdom föder fattigdom. Den som upplever sig som förnedrad kommer till slut att resa sig upp och slå tillbaka. Statistiken säger oss det. Statistiken lär oss också en del om den sociala arvsynden. Fäderna avkläds sin identitet. Sönerna beväpnar sig.

Den romerska guden Janus kunde också skilja grymhet från omsorg. Det är svårare för oss som inte är gudar.

Ibland är tiden bara ett mörkt rum och vi passerar förbi som hastiga snabba flammor – blixtrar till och försvinner. Ibland blir hela städer till sådana mörka rum.

Februari. Årets andra månad, när allt skall infrias, när det nya årets alla löften skall bli till verklighet. En grå rand längs med havskanten. Den mörknar. Regnen kommer in från Köpenhamn. Februari betyder rening. Romarna höll vid den här tiden på året sin stora reningsritual.

Nu är det februari i min hemstad Malmö och temperaturen ligger hela tiden omkring noll. Vi vill alla två våra händer. Vi vill alla säga att vi är rena, oskyldiga.

Vi vill säga att det som sker nu i Malmö är inte vår ensak. Det är de andra. De är problemet. Främlingarna. Kropparna vi föser undan i undermåliga lägenheter i avskilda områden. Det tar tid att bli trasig. Det tar tid innan man går över gränsen.

Vi har alla olika brytpunkter.

Kallbadhuset nere vid Ribersborg lyser som ett skepp av ljus genom det täta mörkret. Badet äger också det en historia. Ingen del är oviktig i en stad. Förfluten tid, kommande tid. Allt ingår i ett sammanhang. Vi bygger vår stad. Vi skapar den också genom det vi inte gör, det vi väljer att inte se.

I juni 1898 invigdes det nya kallbadhuset vid Ribersborg i Malmö. Initiativtagare till detta var käppfabrikör CH Richter som hade köpt byggnadsmaterialet från det gamla kallbadhuset vid inloppet till Nyhamnen. På grund av att hamnen byggdes ut kunde Richter ropa in det gamla badet på auktion.

Käppfabrikör. Hur många käppfabrikörer kan det ha funnits i Sverige vid den här tiden? Staden är numera delad. Skiktad. Områden. Gränser. Tiden för käppfabrikörerna är ohjälpligt förbi.

Det är ingen som saknar dem.

Arbete däremot är det en stor del av malmöborna som saknar.

Vi lever nära vatten. Vi lever nära öppenheten. Malmö betyder sandhögar. Staden var ursprungligen inte större än att den rymdes inom det område som idag kallas Triangeln. Resten: Sankmark, dymark. Sandhögar.

Jag tror att jag var 13, 14 år första gången som jag kom till stranden, som jag första gången fick känna på solvarm sand. Avståndet var inte stort, inte geografiskt. En busstur på tio minuter från Värnhemstorget. Men. Detta är viktigt.

Det var inte en plats för oss.

Vi tillhörde Värnhemstorget, inte den friska öppenheten vid havet. Intill badhuset gränsar Norra Europas största hundrastfält. Ett kuperat fält som stupar ut i havet. De lössläppta hundarna nere på Limhamnsfältet ramlar omkring med förvåning på de stora ismarkerna intill havet.

Staden. Vinden. Regnet. Diset. Dimman som kommer inrullande från Öresund – och plötsligt, som i en sekelskiftsdikt – en mistlur som skär genom kvällen. Jag tänker: vet vi nu vad som skall ske? Jag tänker: vet vi nu vad som har skett? Efter det: vem skall då tvätta staden ren? Behöver vi ett reningsbad?

Grymhet är en alldeles egen muskel. Den går att träna upp. Den går att maximera. Är det vad som sker – att vi flera gånger om har passerat gränsen för vad som är mänskligt? Ja. Jag tror det. Godheten är också den en muskel. Den behöver knappt ens tränas, den finns bara där – om man använder den. Allt färre gör det.

Malmö är en speciell stad. Den är begränsad i sitt omfång. Klassgränserna skär som rakblad mellan stadsdelarna. Ändå: med en och samma busslinje kan du ta dig från det fattigaste området i Malmö till det mer välbärgade. Du kan resa från exempelvis Hermodsdal till Västra Hamnen. Du företar då också en resa som går från barnfattigdom, vanmakt, segregering och raseri. Du når fram till en havsnära plats som präglas av luft och ljus.

Kontrasternas stad? Klassernas stad. Den som äger. Den som blir ägd.

Statistiken, vår nya gud, säger oss att om du är en ensamstående förälder med barn så lever du sannolikt intill gränsen för fattigdom. Du bor förmodligen då också i ett område omgiven av andra fattiga, barn som vuxna. Statistiken säger också: om du har invandrarbakgrund är du fastlåst i ett öde som tycks vara omöjligt att bryta sig loss ifrån. Du ligger ner och kan inte resa dig upp.

Du föds in i din stadsdel. I vissa fall dör du också i din stadsdel. Den senaste tidens mord och överfall har inte bara varit gängrelaterade. De har varit stadsdelsrelaterade. Gängen som finns i Malmö bygger inte på emblem och ritualer. De skapar sin samhörighet genom sin bostadsadress, sitt kvarter, sina speciella uppväxtvillkor.

Jag bodde en tid under min barndom på Bennets väg i Rosengård. 45 C. Balkongen låg mot en vändzon. Hur många timmar stod jag inte på denna förbannade balkong och längtade bort? Att vara fattig och barn på Rosengård var som att sitta instängd i en glasburk. Allt var synligt, tydligt och gick aldrig att nå fram till. Man stötte hela tiden emot motståndet. Väggen. Dagligen besökte jag biblioteket på Rocent. Varje dag kände jag denna längtan bort. Jag visste bara inte till vad.

Idag är jag en annan. Min längtan har skiftat. Jag flyttade tillbaka till Rosengård som ung, 24 år gammal. En mycket kort tid av mitt liv. Jag besökte inte längre stadsdelsbiblioteket. Från mitt fönster i vardagsrummet kunde jag då se brandkårsutryckningarna. Poliskontrollerna. Jag tänkte: detta ursinne. Denna hopplöshet.

Jag arbetade då en kort tid som städare på en av skolorna i området. Stadsdelen hade förändrats. Barnen skrek efter mig. Föräldrarna hotade mig. Varför? Också som städare med en vagn kom jag att representera en ouppnåelig status. En vit man med ett arbete. Stadsdelen hade krackelerat ytterligare.

Det är en process. Mögel. Fukt. Kackerlackor. Isolering. Vanmakt. Och denna rastlöshet som kommer sig av att man sitter i sin glasburk och ser allt, men når fram till ingenting.

Den som skriver blir den som minns. Den som minns blir den som äger historien. Min Farmor förstod det. Inte jag. Inte då. Då ville jag bara bort. De levande och döda går sida vid sida, intill varandra. Från Bennets väg flyttade vi sedan till Augustenborg, Katrinelund, Värnhemstorget, Kornettsgatan. Vi rörde oss i en fattigdomscirkel som aldrig gick att bryta upp.

Det är inte alltid du som väljer om du skall vara levande eller död. Det lärde jag mig tidigt. Det är inte alltid du väljer om du skall vara fri eller ofri.

Det lärde jag mig ännu tidigare.

Kantatgatan eller Scaniaplatsen.

Det kan vara skillnaden mellan levande och död.

Fri eller fängslad.

Tre minuter från min nuvarande bostad bodde Peter Mangs, den malmöitiska lasermannen. Numera bor han betydligt mer avskärmat.

Det är på ett sätt typiskt att han bodde i centrum, på Korsörvägen, medan hans offer bodde i förorterna. En vit man. Ett vapen. En stad i skräck.

En stor del av befolkningen skapade ett eget utegångsförbud. Föräldrarna höll sina barn inne. Busschaufförer. Taxichaufförer. Tidningsbud. Alla jag pratade med under den här tiden talade om sin rädsla. Skräcken är en vit man utrustad med ett ursinne. Peter Mangs är idag häktad misstänkt för tre mord och 13 mordförsök. Han hade vapenlicens.

Jag citerar från en av våra kvällstidningar: ”Peter Mangs misstänks ha skjutit mot personer med invandrarbakgrund sedan 2003 då de två första morden begicks. Mordförsöken kulminerade under hösten 2009/…” Det tog tid för polis och allmänhet att förstå att det fanns ett system bakom skottlossningarna. Det tog tid innan man förstod att det var en ensam gärningsman bakom mordförsöken och morden.

Jag minns skräcken. Vid ett par tillfällen kom jag till närbutiker kvällstid, precis innan stängningsdags. Jag blev synad. Jag blev mönstrad. De beskjutna var själva övertygade om att det var rasistdåd. Vi som inte blev beskjutna var inte lika säkra.

Utanför närbutikerna brukade det sitta en släkting i bil, med motorn på. Det var stegen mellan butiken och bilen som var det kritiska. Skräcken var på riktigt. Det var allvar. Söner oroade sig för sina fäder. Mödrar för sina söner. Man undvek att röra sig utomhus i mörker.

Men varför togs det inte på allvar? Varför skedde ingenting förrän det redan var för sent? Kunde det ha skett i en annan stad? Både och. Det har skett tidigare. Det är möjligt att det kommer att ske igen.

Peter Mangs hade vapenlicens. Han tränade på en skytteklubb. Jag väljer att betona det nu när alla är rörande överens om att vägen för att få ett avslut på våldet i Malmö är att införa strängare straff för vapeninnehav.

Det man glömmer är människan bakom vapnet, man väljer att bortse från själva raseriet som får avtryckaren att gå av. Om man är redo att mörda för sin sak är man också redo att ta risken att straffas för illegalt vapeninnehav.

Under natten fryser vattenpölarna till is för att smälta upp senare under dagen. Staden är en egen berättelse. Gatunamn. Torg. Viadukter. Hamnområdet. Färjor. De nattliga hamnområdena där lastbilarna står avställda för sin nattvila. Yarden. Nere vid Lundavägen kommer trafikljusen strax att blinka gult. Alla kommer förbi. Det är min stad. Malmö. Jag är född på Pilgatan, en tvärgata till Värnhemstorget. Det var också på den gatan som man en tidig morgon hittade F död i en port. Jag minns honom knappt längre. Han har på något sätt, som alla de döda, annekterat mig från insidan. När jag nu tänker på honom så hisnar tanken.

Han var inte äldre då än vad min son är nu. Sjutton år. Han dog i ett trapphus på Pilgatan. Hans kropp hade inte orkat längre. Det var så hans far uttryckte sig. Jag glömmer det aldrig. ”Hans kropp pallade inte mer. Hjärtat orkade inte.”

En överdos av tabletter och alkohol. Det finns bostadsområden i Malmö där barnen blir vuxna tidigare än på andra platser.

Nu är det en sen eftermiddag i Malmö. Klockan är strax efter fem.

Ovanför hustaken lyser månen, skimrande. Det är vindstilla. Trädkronorna står närapå orörliga, gråspretande mot en svartnande fond. Min barndom tillbringade jag på huk, nertyngd av ett klassmörker som bara tätnade omkring mig.

För en kort tid sedan tog lokaltrafiken bort sin kontanthantering. Man införde också en gräns för det första busskortet. Det skulle laddas med 200 kronor. Vad skedde? Antalet cykelstölder sköt i höjden. Orsak och verkan.

Jag kommer att tänka på det nu när jag skriver om F. Vi brukade knäcka parkeringsautomater bakom Rörsjöskolan för att få pengar till det dagliga. Vi betalade alltid för oss med småmynt. Idag är jag en annan. Jag tilläts för ett kort ögonblick att vara en annan än den jag var – och jag förvandlades. För alltid.

Malmö är en egen berättelse med förgreningar och trådar som löper in och ut ur varandra, som gick jag efter en annan mer hemlighetsfull karta, som innehöll min sons karta helt andra namn, helt andra platser och lägesbeskrivningar. Så måste det vara.

Jag åldras med staden. Bryts ner. Förändras. Blir den jag kan vara. Om man ställer sig helt tyst och ensam mitt i stadens centrum så kan man höra spöken och gengångare viska och brusa. De levande och döda rör sig genom samma stad. Jag vaknar och jag lever. Lundavägen. Ehrensvärdsgatan. Vårgatan. Slussgatan. Min värld var ett tag inte större än att den rymdes på ett normalstort busstorg.

När man renoverar och sanerar kvarter så förändrar man också stadens egen berättelse. Vi skapar en ögonblickshistoria. Man förflyttar sammanhangen. Det kollektiva minnet är inte ens en generation.

Vem minns nu att det exklusiva bostadsområdet Västra Hamnen vilar på Kockumsmark – att det en gång tillhörde varvet som var själva navet i staden?

Min farmor brukade berätta för mig om fabriken Strumpan. Hon bodde på Finlandsgatan. Hon brukade underhålla mig med berättelser om bordellerna på Gamla Väster. Sjömanskrogarna. Nu för tiden finns där bara arkitektkontor och revisionsbyråer.

Hon ville dela med sig av sitt minne. Hon ville göra sina erfarenheter öppna. Vad gör det med en stad som Malmö att förneka sin historia, sitt ursprung? Hur kommer det sig att det är av sådan vikt att påstå att Malmö inte längre är en arbetarstad, för det är så det sägs. Det sägs också att det har varit en lyckosam transformation. Det sägs att vi numera är en kunskapsstad. Det är bara ett problem med det resonemanget. Ett avgörande problem. Det är inte sant.

Det är första och andra generationens invandrare som står för kroppsarbetet, som städar, diskar, polerar bilar, springer ärenden, renoverar hus. Från exempelvis Yarden till bostadsområdet Dockan och Malmö Högskola är det ett par hundra meter vattenvägen. Områdena hålls åtskilda av hamninloppet. Klassgränsen mellan områdena är däremot djup och stor som ett hav.

Vi kunde stå bakom staketet på Yarden och titta på när fönsterrutorna tändes i området mitt emot, fönsterruta efter fönsterruta. På högskolan står det på fasaden ”Frihet frihet frihet” – men för vem? Hur kommer det sig att ingen – likt Janus – tittar tillbaka för att kunna se framåt? Vi såg dem vakna och röra sig genom lägenheterna på Dockan. De såg aldrig oss.

Jag var i tonåren första gången jag såg havet. Andra vänner till mig berättar samma sak: ”Jag var sexton, sjutton första gången jag tog mig in till city.” Efter Möllevångstorget tog världen slut.

Jag skall försöka att förklara.

Under en kort tid av mitt liv arbetade jag på en plats som kallades för Yarden. Det var ett miniatyrmalmö. De vita satt vid sina skrivbord. De andra var ute i kylan och frös. Jag skrev en kort bok om mina upplevelser, men det är inte det som nu finns kvar.

Vi var på en arbetsplats. Vi hade färdats dit i en av minibussarna. Vi skulle tvätta bilar intill en häckningsplats för måsar. Bilarna hade stått ute i regn, snö och stekande sol. Fåglarna hade byggt bon på taken. Måsträcken hade etsat sig fast på bilplåten. Det var en omöjlig uppgift. Det är första dagen och vi skall avbryta arbetet för lunch. Men.

Personalen vill inte släppa in oss. Vi knackar på rutan till receptionen. En kvinna mönstrar oss och tittar sedan bort. Vi upprepar. Knackar. En man kommer fram och skakar på huvudet. Vi är denna morgon sex man. Vi äter ute på parkeringsplatsen. Maten är kall, regnet är kallt.

En förman går förbi och hör oss prata. Han frågar: ”Varför sitter ni här?” ”Ingen släpper in oss.” Det är alltid min uppgift att svara och ställa frågor. Han ber oss att vänta medan han går in för att undersöka vad som har hänt – efter ett par minuter kommer han tillbaka och säger: ”Det är lugnt, de trodde att ni var polacker. Ni vet. De ställer bara till problem. Ni kan gå in nu.” Jag minns att förmannen skrattade. Att han tyckte det var roligt.

Vi hade redan ätit upp vår kalla mat så det fanns ändå ingen anledning för oss att gå in i matsalen. En av mina vänner sade: ”Jag är inte svensk. Jag är från Libanon.” Han sade på samma sätt som andra säger – jag bor inte i Malmö, jag bor på Hermodsdal. Min vän hade aldrig varit i Libanon. Han kommer kanske aldrig dit. Han är född i Malmö, men bosatt på Hermodsdal. Han vill inte tillhöra. Vi vill inte ta emot honom.

Mord. Överfall. Gäng. Våld. Enskilda gator och platser i staden. Rasmusgatan. Kantatgatan. Rosengård. Larmande nyhetsskildringar där vit medelklass iklädda reportageblock och tropikhjälmar ger sig ut för att skildra en del av staden. Det blir sällan rättvist.

Berättelser om kriminella nätverk, laglösa områden där kriminella ungdomar utropar att just den här gatan eller den där gatan intill är en fristad, som ”Christiania” – och på nätforum kan jag läsa hur oroliga malmöbor frågar sig om det är riskfritt att köpa knark på Rasmusgatan – är det ok varor, frågar de. Jag läser idag om en grupp elvaåringar som rånar kvinnor intill Folkets Park. Jag läser om svartklubbarna på Norra Grängesberggatan.

Jag läser om allt detta som visar att vi lever i en delad stad. Att muren byggdes för länge sedan. Att stenarna i denna mur har färdats lång, lång väg. Det tar tid att färdigställa gränser.

Det är andra generationens invandrare som skjuter ihjäl varandra. Deras fäder har ätit av de bittra druvorna. Nu är barnens kinder ömma därav – om jag nu får citera ett stycke från Talmud ur minnet.

Så. Jag tänker mig att jag igen skall skriva om Malmö, min hemstad, men det finns inte längre bara ett Malmö. Det är inte ett antal platser och händelser. Det finns flera undanskymda miniatyrstäder dolda i ett nätverk av förtvivlan och utsatthet.

Vi läser om morden, våldet, överfallen. Vi ser aldrig att detta är den yttersta konsekvensen av att vi gav upp värdet människan för år sedan – långt innan Malmö besöktes av journalister med tropikhjälmar och förutfattade meningar. Den fråga vi skall ställa oss är istället: vems är staden?