Plötsligt, som om det vore det mest logiska valet i världen, spelar Jarvis Cocker Sometimes it snows in April med Prince i sitt söndagsprogram på BBC:s alternativa 6music. Han gör det strax efter en högst obskyr Dennis Hopper-inspelning av en Fred Neil-sång.

Samtidigt kan jag heller inte sluta lyssna på den kaliforniske och lätt trollaktige artisten Ariel Pink, vars nya mixtejp innehåller mängder av musik jag inte ens kan härleda geografiskt, språkligt eller ens tidsmässigt – och When you were mine med Prince.

Robyn ger ut det första av tre nya album i en karriär där Prince har förblivit en ständig och tydlig inspirationskälla. MIA gör en dj-spelning på en klubb i östra London och fyller sitt set med Prince. Och Oskar Linnros plockar upp stafettpinnen från den svenska pop – med Gadd, Orup och Scocco i spetsen – från 80-talets mitt då Prince snitslade ut en helt ny bana genom musikhistorien.

2010 slipper man inte undan Prince.

Nu, när han kommer till Roskilde för sin första skandinaviska festivalspelning, är hans klassiker, ända från 1978 fram till 1990-talets sista år mer närvarande än de var när de kom ut.

It’s June.

Tudum-dum-dumdum.

När jag hörde Jarvis presentera Some- times it snows in April väcktes min en gång nästan gränslösa kärlek till Prince till liv igen.

Och dagen efter försöker jag, för första gången sedan det gavs ut, ta mig an Princes senaste album från 2007.

Så fruktansvärt mycket har egentligen inte förändrats, rent musikaliskt. Men det är nästan olyssningsbart och löjeväckande i sin tillbakablickande ton.

Fläskig aerobicsrock om hans älskade gitarr, ballader som låter precis som de flesta av oss önskar att en Prince-ballad ska låta men som misslyckas med att nå fram. Pop- låtarna befinner sig just i gränslandet mellan en new wave-struttig Tom Petty och hans egen patenterade Minneapolisfunk.

Och Beatles- och Joni Mitchell-melodifloran som han alltid återvänder till finns där, falsettrösten är intakt och texterna är ibland precis lika surrealistiskt egensinniga som de var på Around the world in a day eller Parade.

Jag fortsätter förundras över hur det här gått till tills jag upptäcker att det efter skivan jag lyssnar på – Planet earth – har kommit ett album till. Så sent som förra året kom trippelabumet Lotus Flow3r.

Min fascination för Prince är ju egentligen intakt. Så hur missar jag helt och hållet ett nytt trippelalbum? Ligger felet hos mig eller Prince? Eller handlar det rentav om något så tråkigt som valet av distributionskanaler och avsaknaden av traditionell pr?

Den kväll jag såg Prince på Isstadion under Love sexy-turnén i slutet av 80-talet tillhör nog de bästa konserter jag någonsin har sett. De två spelningar jag såg med Prince på samma Isstadion ett år tidigare på Sign o’ the times-turnén gör det tveklöst.

Ändå kan ett nytt album med Prince gå mig spårlöst förbi. Det skulle aldrig hända med en annan världsartist, knappt ens med de jag inte bryr mig om.

Och, samtidigt, utsågs han så sent som 2005 – av amerikanska Rolling Stone – till världens mest framgångsrika artist med en årsinkomst på närmare sextio miljoner dollar.

Någon lyssnar uppenbarligen noggrannare än vad jag gör.

Men hur tog han sig från den vidöppet experimentella sorgeballaden om snöfall i april till en jazzfunk utan vare sig kanter, mål eller mening? Som det Jehovas Vittne Prince har blivit skulle han troligen svara som Al Greens präst gjorde när Green frågade varför musiken i kyrkan var så sorglig:

–Mr Green, om vi sjöng för att fånga din uppmärksamhet skulle vi sjunga som du vill att vi ska sjunga. Men det är inte dig vi vill nå. Vi försöker nå lite högre.

Jag ville skriva att Prince är musikens Woody Allen, en auteur vars varje nya verk felaktigt bemöts som en magnifik återkomst till det han gör bäst, det som en gång gjorde honom till en världsangelägenhet.

Men det går inte riktigt. Jag har under veckan frågat flera musiker och brittiska kritiker om vad de önskar att Prince skulle göra.

Vad vill vi egentligen ha av ett nytt album med Prince?

Ingen svarade något speciellt intressant.

Den gemensamma åsikten var att Princes historia är färdigberättad. Den borde inte vara det. Prince är ju född samma år som Kate Bush, Charlie Kaufman, Madonna, Thurston Moore, Madonna och Paul Weller.

Albumet Musicology genererade mängder av statyetter på 2004 års amerikanska Grammy-gala. Sommaren 2007 uppträdde han 21 kvällar på Londons O2 Arena och sålde 140000 biljetter. I biljettpriset (£31.21) ingick ett exemplar av hans senaste album med samma titel som biljettpriset, 3121.

Ändå är det en åsikt jag själv håller med om trots att jag inte vill det.

Den 14 november 1996 satte jag mig i en taxi i Minneapolis. Den svängde ut på Highway 94 och åkte mot förorten Chanhassen. Chauffören stannade utanför en kritvit byggnad på 7801 Audubon Road som såg ut som en läkemedelsfabrik med futuristiska glastrianglar på taket.

Paisley Park.

Jag minns att det stod mängder med små Prince-fans utanför grindarna där ute på Minnesotas iskalla vintertundra. Där innanför, i Princes kombinerade hem och studio, är det releasefest för hans trippelabum Emancipation, det första i en lång rad trippelalbum.

Kring ett underligt buffetbord – som mest består av frukostflingor – spatserar gäster som D’Angelo, Mavis Staples, delar av Goodie Mob och designern Donatella Versace omkring. Det sägs att James Brown ska vara i huset, men jag ser honom aldrig.

Sedan går Prince upp på scenen. Jag minns inte längre vilka låtar han spelade.

För där uppe behandlade han sin sångskatt som små trampoliner för att ta musiken högre upp, till nästa platå. Där fick jag förklaringen till varför Miles Davis, när någon en gång hävdade att Prince är en briljant soulsångare, bara skrattade och svarade att Prince snarare är världens bäste jazzmusiker.

Redan då, för nästan fjorton år sedan, var Prince, för en vit europeisk publik, en före-detting. Skälet var att han hade slutat göra musik för dem eller i alla fall en musik de genast förstod och förknippade med ”sin” Prince; med Purple rain.

Han hade i stället växt upp till en Prince som ständigt återkom till det sena sjuttiotalets jazzfunkkolosser. Band som aldrig nådde Europa, mest för att de med sina dussintalet barbröstade medlemmar inte hade råd att turnera här, men också för att musiken ofta uppfyllde en lokal funktion. Varje liten stad hade sin funkorkester. Sin egen fusion av de största, sin egen hybrid av James Brown, George Clinton och Earth, Wind & Fire.

The Fatback Band, Slave, Ohio Players, Mass Production, Faze-O och Zapp tog alla de mest dansanta elementen från p-funk och James Brown och utgjorde det levande ljudspåret till varje svart high school-dans.

Prince växte också upp med de här banden, de har färgat alla hans mest tidlösa skivor. Men det är också de skivorna som majoriteten av den europeiska publiken aldrig riktigt har förstått. Den snabba och nästan furiösa storbandsfunken som alltid utgör stommen i Princes konserter – och på alltfler av hans album – är fortfarande underskattad och också svår att frakta över Atlanten.

När min intervju med Prince från Paisley Park publicerades fick den rubriken Den siste artisten. Det är en beskrivning som är ännu sannare idag.

Han är inte bara jazzmusiker eller soulsångare eller en sexig funkkrumelur. Han är, mer än någon annan – eller något annat – just Artist med stort A. Troligen den ende levande sångare, dansare, kompositör och gitarrist som är lika hemma i varje musikintresserad generations olika uttryck, som utgör en brygga mellan folklighet och snobbism, mellan Hornstulls eller Hoxtons hipsterkolonier och funkakademiker i hästsvans.

Prince är lika logisk som eftersträvansvärd referens i American Idol, i en teoretisk rockhistorikers anteckningsblock som i den både yngsta och mest feminina electroproduktion eller i hiphop-världen.

Det är därför han fortfarande är en av världens största artister.

Den enda rättvisa jämförelsen, om man försöker placera Prince i ett historiskt perspektiv, är den med just James Brown och då i synnerhet Browns sjuttiotal. Han gav ut dubbelalbum efter dubbelalbum utan att Sverige ens märkte dem, än mindre recenserade dem.

Idag är de vedertagna klassiker, betydligt mer så än skivorna med hans största hits från sextiotalets slut.

Ett nytt Prince-album, med arbetsnamnet Androgynine, har varit på väg att ges ut vilken dag som helst i ett halvår nu. För bara någon veckan sedan, på sin 52:a födelsedag, premiärspelade Prince låten Hot summer från det på en lokal radiostation i Minnesota.

Men först får läsarna av belgiska dagstidningen Het Nieuwsblad och brittiska Daily Mirror redan nästa helg ett helt annat ny- inspelat Prince-album – som heter 20Ten – inplastat i sin söndagsbilaga.

Ändå säger Prince till Het Nieuwusblad att 20Ten redan ”känns som gammal musik”.

–Jag ligger ju tre album före er, hävdar han.

Jag har en gnagande känsla i magen och hjärtat som säger att både 20Ten och Androgynine helt enkelt bara låter som Prince, att hans geni inte har ett dyft med decennier eller tid att göra.

Vi är många som på allvar behöver ytterligare tjugo år på oss för att ens hitta tiden som krävs för att hinna i kapp Prince.

kultur@svd.se

Lokko listar musikaliska höjdpunkter