Anders Wallin skapar sina akvareller i ateljén i Gustavsberg.
Foto: Jurek Holzer
Det röda vattnet rinner ur bilden, ner på betonggolvet.
–Du förstår vad roligt man kan ha, säger Anders Wallin.
Han släpper vattenslangen, drar på mer färg. Vänder långsamt på det stora akvarellpapperet så att färgen vrider sig fram genom motivet.
–Oj, nu hamnade det snyggaste på golvet. Synd.
Vi står i en blodpöl och Anders Wallin lägger ifrån sig bilden en stund. Så pekar han:
–Titta, typiskt akvarell, man väntar och det händer något. Bara att tacka och ta emot.
Men målningarna som Anders Wallin om en stund ska åka för att hänga på Edsvik konsthall i Sollentuna är inte i strikt mening akvareller. Bilderna är med enstaka undantag målade helt utan vatten.
–Jag har snott systemet för akvarell, hur man följer med materialet, med pigmentet, lösningsmedlet. Ett förhållningssätt, man måste vara snabb och spontan. Och ha tålamod.
Han arbetar frenetiskt, säger att han har målat maniskt hela livet. Alltid många målningar på gång för att kunna vänta ut torkprocesser, haka på misstagen, våga se vart de leder. Han arbetar med alla material han kommer åt – akvarell, akryl, linolja, tjära, rost, terpentin, metall, papper, glas, plast.
Målningarna på utställningen är en resa i kroppens inre – om man vill se det så – och ut i rymden. Farligt mörker, skimrande ljus, upplösta former och sökande färgstråk. Ibland som Rorschachtester, bläckplumparna som psykologer låter patienter associera till för att avslöja deras innersta, kanske förbjudna, tankar. Anders Wallin protesterar inte mot beskrivningen.
–En del blir provocerade, får ågren, undrar om jag är riktigt frisk. Andra tycker att det är underbart vackert. Det är roligt. Det säger allt om betraktaren.
Han sätter titlar på sina verk. Lite marigt, erkänner han. De kommer i efterhand, finns inte i sinnevärlden när han börjar. Materialen styr, han vet inte vad som ska hända när färg, tjära, pigment sprängs av vatten och lösningsmedel.
–Ofta har jag ingen aning. Man tar hand om tillfälligheterna. Jag känner mig som en schaman, det kommer under gång, som om jag jobbar ihop med någon.
–Ibland fattar jag inte var det kommer ifrån, jag är ju en ordningssam människa, säger han och nickar ut mot rummen i det prydliga och smakfulla ateljéhuset i Gustavsberg.
Det var delvis hans förra ateljé i en enorm industrilokal i Liljeholmen som utvecklade hans sätt att måla gigantiska bilder, alltid på golvet, med färghinkar, vattenslang och grova penslar.
Ganska långt från hans andra sida, det traditionella akvarellmåleriet som han leder både målarresor och kurser i. Och han antyder en konflikt.
–Man får inte vara så här bred som konstnär, hålla på med så mycket olika.
Säger vem?
Han skrattar. En del konstnärskolleger har allt sagt åt honom att han bara borde jobba med sitt eget, att det skulle göra honom till en bättre konstnär.
–Jag kan förstå resonemanget. Men för mig är lusten det drivande, utan den skulle jag skola om mig.
Och, framhåller han, han har kunnat försörja fyra barn och vara oberoende av stipendienämnder och konstetablissemang.
Han beskrivs ofta, ibland nästan nedsättande, som ”estetisk”. Han brottas med det, avundas ibland den som ”vågar måla med fula färger”.
–Visst är jag en estet. Det är en balansgång att inte lägga tillrätta för att det ska smaka bra i ögat.
Han återkommer flera gånger till att akvarell är en förrädisk teknik.
–Det är ett hantverk, egentligen pölar av skitigt vatten som man lägger dit fräckt och snabbt och som riskerar att bli enbart ekvilibristik.
Även om han har ett kritiskt öga till akvarellmåleri som riskerar att bara handla om teknik så förstår han inte dem som klagar att ”alla försöker måla akvarell”.
–Vad är problemet? Det är väl jättebra om alla målar. Det är livskvalitet, och en akvarellutrustning kostar hälften så mycket som en golfklubba.
