En natt kunde han stanna, en enda. När hon tog farväl av honom i Berlin den där julidagen 1944 förstod hon hans iver att komma iväg. Arbetet väntade, inte hade han tid att vila eller umgås när tusentals judar riskerade sina liv i Budapest. Riktigt vad de sa till avsked minns hon inte, de skulle snart ses igen. Åtminstone fira jul ihop. Så försvann han iväg till tåget, klädd i trenchcoat och pjäxor, med en stor ryggsäck på ryggen.

–Det var sista gången jag såg min bror, sista gången någon i vår familj såg honom, sammanfattar Nina Lagergren.

Han var hennes halvbror, ja visst. Men hon talar om honom som sin bror och kvar i hennes röst finns ett långt livs stolthet och värme. Nina Lagergren är i dag 90 år medan Raoul Wallenberg skulle ha fyllt 100 år den 4 augusti 2012. Nu väntar hans jubileumsår.

Direkt innanför ytterdörren till Djursholmslägenheten möts man av bilder, böcker, minnessaker och Nina Lagergren börjar entusiastiskt peka, berätta. Mitt förslag att vi kanske ska sätta oss först, stilla oss lite, möts av ett bestämt:

–När det gäller Raoul har jag inte tid att stilla mig.

Det var den 17 januari 1945 som hennes bror gick in i en bil, tillsammans med sin chaufför, för att åka till staden Debrecen där den ryske marskalken och den nya ungerska regeringen fanns. Den sovjetiska armén närmade sig Budapest, Raoul Wallenberg ville förhandla om återuppbyggnadsplanen för den kvarvarande judiska befolkningen. I Kjell Gredes film God afton, herr Wallenberg kör bilen iväg med de svenska flaggorna fladdrande. Allt talar för att så långt är historien sann. Vad som sedan hände med svensken som räddade tusentals judar i Budapest med hjälp av svenska skyddspass – ja, det vet ingen med säkerhet. I alla år har hans familj arbetat desperat för att få honom fri från en rysk fångenskap.

När slutade de hoppas på att han levde?

Nina Lagergren sveper med handen över sitt matsalsbord som för att visa att det fanns en gräns.

Om de kunde ha satt den gränsen tidigare, om de själva – eller Raoul Wallenbergs minne – vunnit något på att de inte så länge höll liv i sitt hopp är en fråga som hon inte förstår:

–Vi har aldrig fått bevis på vad som hände honom. Då kan man inte acceptera, bara för sin egen frids skull. Och hela tiden har det kommit nya vittnesmål, nya människor som intresserat sig för honom. Det har hållit vår ork vid liv. Du ska veta att intresset för Raoul är mycket större utomlands än här i Sverige.

Varför då?

–Jag vet inte. Det kändes som svenskarna tröttnat, inte orkade höra mer.

Mellan oss på bordet ligger fotoalbum, klippalbum och varsamt fogar en 90-årig lillasyster ihop pusselbitarna av sin bror. Börjar med sorgen som han föds in i, tre månader före nedkomsten dör hans far, Raoul Oscar Wallenberg och ett halvår senare förlorar Maj, den nyblivna mamman och änkan, sin egen far. Så blir lille Raoul, han som för sin pappas namn vidare, solstråle för både sin mamma och mormor efter att de flyttat ihop i ett hus på Lidingö. Han är den lilla älsklingen tröstaren, som mamman skriver i ett brev.

–Redan där visade Raoul sin humanitet, sammanfattar Nina Lagergren.

Som stöd och skyddsram för honom själv fanns farföräldrarna. Farfadern Gustaf Wallenberg styr med fast hand över sitt barnbarns vägval. Eller, som han berättar i ett brev: ”Jag ville att han skulle kunna ett yrke, varav han kunde få sitt levebröd och därmed disponera en reserv om besvikelse skulle uppkomma om omständigheterna fört honom åt annat håll. Jag ville främst skaffa honom tillfälle att se världen. Det visade sig vara rätt.”

Men innan Raoul ger sig ut i världen har hans mamma Maj gift om sig med juristen Fredrik von Dardel, med vilken hon får två barn: sonen Guy och dottern Nina.

Hur minns du Raoul från din barndom?

–Jag beundrade honom något alldeles enormt.

Beundrade honom för vad?

–För att han var tio år äldre; kunnig, rolig, snäll och full av äventyr.

Fredrik von Dardel, Ninas pappa, fick en styvson med in i äktenskapet. Hur var deras relation?

–Pappa var nog försiktig i början, tog det lugnt, en sådan situation är ju inte lätt. Men snart blev de väldigt goda vänner. Efter att Raoul försvunnit lade pappa ner oerhört mycket tid och kraft på att hjälpa mamma ta reda på vad som hänt. De var ett team.

Men än är det långt till 1945, om vi ska berätta Raoul Wallenbergs historia någorlunda sammanhängande.

Efter studenten åker han till USA, studerar till arkitekt i Ann Arbor, det tar fyra år, och när han kommer hem gör han skisserna till ett blivande Strömbad på Riddarholmen. Skisserna publiceras i Svenska Dagbladet, till och med på första sidan enligt Nina Lagergren. Men badet blir aldrig av. I stället, och nu går det svindlande fort, åker Raoul Wallenberg till Sydafrika och senare till Palestina. Det är hans farfar som ser till att han får arbeta med affärer, i Sydafrika, och på en bank i Haifa.

–Det sista tror jag inte passade honom, säger Nina Lagergren. Det var nog för inrutat, han ville ha rörelsefrihet.

Vi är framme vid vintern 1937, Raoul har återvänt till Stockholm där han ska diskutera framtiden med sin farfar. Planerna kullkastas när Gustaf Wallenberg plötsligt dör.

–Det var en väldig sorg för Raoul. Och en chock. Allt hade ju byggts upp av hans farfar, det enda som återstod var ett jobb som passade alla dessa okonventionella vägar som hans utbildning tagit. Dessutom var det depression, inga bra tider för arkitekter.

Vid ett vackert dukat matsalsbord är det lätt att leka med tankar. Som hur mycket Gustaf Wallenbergs frånfälle betydde för Raoul Wallenbergs senare insats. Eller, omvänt: om hans farfar levt vidare, hade Raoul då kommit iväg till Budapest?

Nina Lagergren säger att hon aldrig ens ställt sig frågan:

–Jag tror nog perioden där han lät sin farfar bestämma var slut, fulfilled. Men det här är ingenting att spekulera i. Det viktiga är det som hände sedan, hans livsgärning.

Sitt eget liv vill hon inte tala om, gesten är avvärjande, rösten bestämd. Med i vårt samtal sitter först barnbarnet Cecilia Åhlberg, som blir avbytt av sin mamma Mi Ankarcrona. De sufflerar och fyller i minnesluckor, Raoul Wallenberg är en familjeangelägenhet och inför fotograferingen blir Nina Lagergren kammad av dem båda.

Att hon mötte sin bror sista gången i Berlin måste kanske ändå förklaras. Det var dit hon flyttade med sin man på nyåret 1944, bara några veckor efter att de gift sig. Han, som var jurist, fick ett tillfälligt uppdrag som representant för ett neutralt land och hennes röst är tung när hon talar om kriget, fasorna. Hur hon reagerade när hennes bror den där sommardagen i bilen berättade att han fått ett diplomatiskt uppdrag och var på väg till Budapest kan hon inte minnas.

–Man kunde nog inte bli mer orolig än man redan var i Berlin sommaren 1944. Även om vi inte i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss vad som verkligen hände, dessa omänskliga gärningar som aldrig kommer att kunna suddas ut. Men Raoul själv förstod nog att han stod inför den uppgift som skulle bli den viktigast i hans liv. Den som krävde all hans kapacitet och handlingskraft, hans snabbhet och medkänsla.

Men kärleken då, fanns det inga kvinnor i hans liv?

Nina Lagergren påminner att småsystrar inte får veta allt. Dessutom behöver två älskande inte alltid bo ihop, bli presenterade för släkten.

–Den kvinna i hans liv som jag känner till var Jeanette von Heidenstam, som själv i något sammanhang skrev om deras förhållande. De träffades bara en kort tid innan han for till Budapest 1944, men hon var så ung – ja, det blev väl inget mer. Men i hans fickalmanacka, som vi så småningom fick tillbaka från ryssarna, stod det Jeanette på dagarna när de träffades.

I över 66 år har familjen sökt svar på vad som hände Raoul Wallenberg efter den januaridag när han tog farväl av sina skyddslingar – men lovade återkomma.

–Han lär ha sagt att han inte visste om han var ryssarnas gäst eller fånge. Men han ville, det var ju själva syftet, ha kontakt med de högsta officerarna för att kunna fortsätta sitt arbete att rädda judar.

När förstod ni att något hänt honom?

–Mamma började oroa sig redan efter några veckor, kanske för att hans brev uteblev. Trots att han hade så mycket att göra skrev han regelbundet hem, dikterade för sin tyska sekreterare. När mamma uppvaktade Alexandra Kollontaj, som var rysk ambassadör i Stockholm, fick hon beskedet att vi inte skulle oroa oss för Raoul. Strax efteråt blev Kollontaj hemskickad till Ryssland.

När resten av den svenska beskickningen kom hem från Budapest, via Ryssland och Finland, blev det alldeles uppenbart: Raoul Wallenberg fanns inte med.

–Jag tror det gick fel på UD redan från första stund, säger Nina Lagergren. Staffan Söderblom, vår ambassadör i Moskva, fick en hel timmes audiens hos Stalin vilket var väldigt fint. Söderbloms inledningsreplik: ”Jag för min del tror att Raoul Wallenberg förolyckats” förkortade mötet till några minuter. Kan du tänka dig en diplomat, vars uppgift är att nå fram till ett resultat, som börjar med att säga att det här är ingenting att bry sig om. Efter fem minuter bad Stalin honom gå, naturligtvis. Där skrev Söderblom Raouls dödsdom, det kan man faktiskt säga.

Varför sa han så?

–Det kan nog ingen av oss förklara. Men när jag hittade de där raderna om Söderblom i dokumenten som släpptes 1980 kände jag omedelbart att de var livsfarliga för Raoul.

Hon själv har aldrig tvivlat på att Raoul Wallenberg blev satt i rysk fångenskap och genom åren har hon fått många vittnesmål från människor som hävdar att de mött honom där.

Det borde ha gått att få fram bevis?

–Självklart. Men den svenska regeringen har alldeles uppenbart tyckt att en god relation till Ryssland varit viktigare än en människas öde.

Under många år drev Nina Lagergren kampen tillsammans med sin bror Guy von Dardel. Och deras föräldrar. De som båda nådde sina smärtgränser i slutet av 70-talet. Orden över matsalsbordet är knappa nu, kommer med långa pauser.

–Det var något de hoppades på. Att de verkligen skulle få besked från Ryssland. Svaret blev det vanliga. Att Raoul var död. Då orkade de själva inte leva längre. De dog med två dagars mellanrum.

De tog tabletter?

–Ja, så var det.

Så fasansfullt, för dig…

–Ja, naturligtvis. Men det var deras beslut.

I början av 1990-talet tillsattes en oberoende kommission med uppgift att se på den svenska utrikesledningens handläggning av Wallenbergs-ärendet. Efter nästan tio år presenterades resultatet. Den kortaste sammanfattningen blev att det var ett diplomatiskt misslyckande.

Har du någonsin fått en officiell ursäkt?

–Det har jag ingen känsla av. Jo, förresten, Göran Persson har ringt och bett om ursäkt och på den stora Förintelsekonferensen var han mycket tillmötesgående och sa att han skulle göra många saker – som sedan aldrig blev av.

Frågan varför släkten Wallenberg inte satsat mer pengar på att utreda Raouls öde glider gång på gång över matbordskanten. Nina Lagergren talar om hur man upplät ett kontor när Raoul Wallenberg-stiftelsen bildades, vilket var till stor hjälp. Sedan drar hon efter andan, konstaterar att det dummaste ryssarna kunde göra var att sätta hennes bror i fängelse och tro att han kunde tigas ihjäl.

–Denna dumhet tror jag aldrig de förstått vidden av.

Uppmärksamheten runt att det är 100 år sedan han föddes ser Nina Lagergren fram emot.

–Inte för att vi i släkten ska göra oss märkvärdiga utan för att hans spirit kan leva vidare. Främst bland unga människor. Raoul måste nå historieböckerna, jag vill se fler Raoul Wallenbergskolor, fler som genomför den ledarskapsutbildning som finns i hans anda.

Den 8 december 1944 avslutade Raoul Wallenberg det sista brevet till sin mamma:

”… jag hoppas att den efterlängtade freden inte skall vara så långt borta.”

Freden var nära.

Han fick aldrig njuta av den.