Han betraktar henne fascinerat. Silla och Anders har gått hem tillsammans och ska just gå till sängs då hon med två rutinerade ryck vid nattduksbordets spegel avlägsnar sina långa svarta lösögonfransar.

”Du är för rolig, du”, säger hon. ”Har du inte sett en brud plocka bort ögonen förut?”

Vilgot Sjömans pjäs ”Pojken i sängen” skildrar romansen mellan den sorglösa sångerskan Silla och Anders – en ”litteraturknutte” med hennes ord. Föreställningen fick svala recensioner, knackigt med publik och spelades bara ett par månader på Scalateatern i Stockholm, hösten 1969. De enda som egentligen haft anledning att minnas den är huvudrollsinnehavarna Marie Göranzon och Jan Malmsjö. Pjäsen skildrar ett kärleksförhållande som havererar. För dem blev den inledningen på ett.

”Gud, så de fnissade. Där satt jag vid min regipult i sex veckor och hade ingenting begripit”, skrev pjäsens författare och regissör Vilgot Sjöman senare. ”Femtioelva gånger om dan måste Janne hejda sig och avbryta repetitionerna för hänförda utrop: ’Vad du är underbar, Marie!’” Huvudrollsinnehavarna hade blivit förälskade på riktigt.

Vad Vilgot Sjöman aldrig berättade för ensemblen var att pjäsen byggde på hans egen relation med Monica Zetterlund.


Den manlige huvudpersonen Anders i ”Pojken i sängen” är Vilgot Sjömans självporträtt. I prologen ”Kolonistugan” är han tio år, tillbringar sommarlovet hos mamma på kolonilotten och sover bakom hennes rygg i stugans utdragssoffa. Det är han som är pojken i sängen. I huvudpjäsen ”Ögonfransarna” har Anders nått 40-årsåldern.

Anteckningar och memoarer

Den här artikeln bygger på manus, brev och anteckningar i Vilgot Sjömans personarkiv på Kungliga biblioteket, en ljudupptagning av ”Pojken i sängen” från Scalateatern 1969, Monica Zetterlunds och Tom Alandhs memoarbok ”Hågkomster ur ett dåligt minne” (1992) samt Vilgot Sjömans böcker ”Mitt personregister. Äntligen rebell: urval 01” (2001) och ”Facit till mina böcker och filmer” (2004).

Marie Göranzons roll, Silla, är modellerad efter Monica Zetterlund. På Scalateaterns scen var hennes bostad återskapad, med soffa, hifi-anläggning, Kobratelefon och dubbelsäng.

Också Sjömans och Zetterlunds kärlekssaga hade börjat med skratt och hänförda utrop. Men en sak skilde den från huvudrollsinnehavarnas: Göranzon och Malmsjö lever fortfarande tillsammans. Sjöman och Zetterlund lyckades bara hålla ihop ett halvår.

Vilgot Sjöman och Monica Zetterlund möttes i en tid när man fick en karaff rött på Grants taverna för fyra kronor och chateaubriand med béarnaisesås och pommes frites kostade 7,75.

Det var tidigt i december 1962. De var två ambitiösa och självlärda arbetarungar som nått framgång i offentligheten. Han som författare, kulturskribent och filmregissör. Hon som jazzångerska, revyartist och skådespelare. Han hade just fyllt 38, hon var 25. Hjulen snurrade fort för dem båda.

Vilgot Sjöman hade fungerat som bollplank under Ingmar Bergmans inspelning av ”Nattvardsgästerna”, hans egen första långfilm ”Älskarinnan” hade just haft lyckosam premiär och nu förberedde han inspelningen av ”491”, byggd på Lars Görlings omdiskuterade roman.

Monica Zetterlunds namn hade blivit allmänt känt när hon sjöng Beppe Wolgers text till ”Sakta vi gå genom stan”. Nu gjorde hon succé i teaterkabarén ”Party”, som spelades för utsålda hus på Lilla teatern.


Sena kvällar efter föreställningarna sjöng hon på jazzklubben Gyllene cirkeln. Om morgnarna kom hon till Europafilms ateljéer för att göra sin första filmroll, i Jörn Donners kortfilm ”Vittnesbörd om henne”. Där spelade hon en sångerska som hade uppenbara likheter med verklighetens Monica Zetterlund.

En tisdagsmorgon sitter Vilgot Sjöman i fåtöljen intill hennes, han spelar rollen som tv-intervjuare. När scenen är klar och strålkastarna släckts dröjer de sig kvar, ömsesidigt attraherade. På vägen ut lyfter han upp Monica Zetterlund och bär henne genom filmateljén på sina armar. Det är ett förförarknep Vilgot Sjöman använt tidigare, han ser det som ett lekfullt sätt att komma en kvinna nära och testa hennes tillgänglighet.

Monica Zetterlund tycker om att bli upplyft.

”Den killen ska jag fixa!” anförtror hon en väninna.

”Dröjer inte länge förrän jag har flyttat in hos Monica”, skriver Vilgot Sjöman i en tillbakablick.

Hon har en trerummare på Björngårdsgatan 16B, hörnhuset invid järnvägsspåren och Södra bangården. Bostadsrätt redan då, men det är knappast fint att bo på det Södermalm som ännu kallas proletärt.

Det är Monica Zetterlunds första egna bostad. Här har hon kunnat återförenas med dottern Eva-Lena, som tidigare bott hos morföräldrarna i värmländska Hagfors medan mamma gjort artistkarriär. I lägenheten finns också en värmländsk barnflicka.


Att det är Vilgot Sjöman som flyttar in hos Monica Zetterlund är en markering: relationen är på hennes villkor. Så ska det förbli under resten av hennes liv; de män hon väljer att dela sin vardag med måste acceptera hennes regler. Eller brist på regler.

Han är 13 år äldre, men Vilgot Sjöman framstår som den yngre. Hon verkar så erfaren och säker, inför henne känner han sig förbarnsligad. Förälskad som en pubertetspojke diktar han om hennes fina slankhet och sin egen lyckliga trumpenhet.

Några dagar efter deras första möte gör Vilgot Sjöman en dagboksanteckning:

Det jag ser hos henne är fint och bra och roligt; allt det jag ser är så tjusigt – så kan hon ju inte vara beskaffad rakt igenom; någonstans måste väl finnas någon svårighet i henne, en beskaffenhet som kan stjälpa alltihopa?


Snart blir han varse svårigheterna. De har inte särskilt mycket gemensamt. Hon måste ständigt vara omgiven av vänner, han söker avskildhet. Hon lever för jazzen, han lyssnar på klassisk musik och vet knappt vem Frank Sinatra är. I efterhand är det frestande att se dem som en svensk motsvarighet till kärleksparet Marilyn Monroe och Arthur Miller; en omsvärmad kalaspingla och en intellektuell enstöring.

”Vi kunde inte tala med varann. Vi låg med varann, i stället”, låter Vilgot Sjöman sin rollfigur säga i pjäsen.

Han tar med Monica Zetterlund på lunch med den beundrade Ingmar Bergman. För henne kan den inte ta slut fort nog. Hon uppfattar Bergman som inbilsk och egenkär. Regissören har dock sett både hennes resurser och tillkortakommanden. För att kunna ta steget från estradartist till skådespeleri måste hon vara beredd att inordna sig, säger han till Vilgot Sjöman. Är hon beredd att göra det?

De bjuds på middag hemma hos filmparet Harry Schein och Ingrid Thulin. Efter maten iakttar Vilgot svartsjukt hur värden dansar med Monica. Efteråt ska hon bäst minnas den bisarra stämningen i Danderydsvillan.

”Det var som i en Fellinifilm”, berättar hon i sin memoarbok.

De äter ostron med författaren Lars Görling. När Monica Zetterlund berättar att hon för att bemästra rampfebern tar ett järn före varje entré reagerar Görling hätskt:

”Fortsätter du med det, så håller du inte mer än i fem år.”

I pjäsen vädjar Anders att Silla ska bevisa för sig själv att hon kan sjunga utan sprit. Hon svarar:

”Om du kikade ut mellan böckerna – lite försiktigt bara! – skulle du märka att det är massor i min bransch som tar slut i förtid, på precis samma sätt som jag kommer att ta slut i förtid. Och det är inte småfnattarna som gör det, dom klarar sig alltid! Det är dom bästa.”

Monica är ju skraj! För att slippa se den skrämmande publiken tar hon av sig glasögonen innan hon går ut på scenen. De svärtade lösögonfransarna använder hon som skyddande förklädnad, en motsvarighet till clownens röda näsa. De förvandlar Monkan från Hagfors till artisten Monica Zetterlund.


Julen 1962 reser Vilgot Sjöman med henne hem till Värmland och blir presenterad för familjen. Pappa Bengt och systern Margareta avfärdar honom, men mamma Greta blir förtjust. Efteråt skriver hon till Herr Vilgot Sjöman, fast hon tycker att det är förmätet:

… jag har börjat på flera brev men så har jag rivit sönder dom för det är nog svårt att skriva brev till en författare.

Hon tackar för att han tog med henne på dans, det var uppenbarligen länge sedan någon bjöd ut henne.

Mamma Greta är övertygad om att Vilgot är den rätte mannen för Monica, ”och det tror jag nog hon innerst inne vet”. Kanske räknar Greta med att saken redan är avgjord, eftersom brevet är undertecknat med ”Svärmor”.

Uppskattningen är ömsesidig. ”Det här är en mammasort som jag känner igen. Som jag förstår mig på. Som väcker barndomskänslor – min egen mamma i yngre upplaga”, skriver Vilgot Sjöman i en minnesbok. När de möts är Greta 45 år, bara sju år äldre än han.

De återses när hon kommer på tillfälligt Stockholmsbesök. En natt blir han åter pojken i sängen, när de båda oroligt vakar i väntan på att Monica ska komma hem från teatern. Han ligger på sin sida i dubbelsängen, på Monicas sida ligger mamma Greta.

Tidiga vardagsmorgnar rattar han sin väl begagnade Ford Anglia genom snömodden från Söder till psykoanalytikerns soffa på Gärdet. Arbetsdagarna tillbringar han antingen i skrivarlyan i Hammarbyhöjden eller i Filmstaden i Råsunda. När han kommer hem sitter Monica Zetterlund redan i sminket på teatern. Efter föreställningarna behöver hon varva ner med en bit mat och ett glas.

På en lapp som hon kanske aldrig får läsa skriver Vilgot Sjöman:

Det är ljuvligt när du kommer direkt hem till mig från teatern – men det händer så sällan numera. (Kanske har du det lite tråkigt ihop med mig?)

Ibland kommer hon hem i sällskap med festsugna vänner, ibland kommer hon inte alls. Efter några månader är han som nyss var hjälplöst förälskad mest bara hjälplös:

Jag är kär i dig och vill vara hos dig – alltihop gör så ont. Hela övergivenheten. Jag måste hitta något sätt att skydda mig på – det här gör så fruktansvärt ont.


En dag följer han med och inspekterar en pampig villa på Lidingö som Monica Zetterlund tänker köpa. Med vid det laget har det gått upp för honom att hans roll i deras relation kanske begränsar sig till att stoppa en påstridig före detta älskare som inte är beredd att släppa greppet om Monica.

När hon i sina memoarer hävdar att ”Vilgot blev min räddning”, är det just den tidigare partnern hon syftar på. Han förekommer också som ett hot i pjäsen: ”Den här gången ska han inte få någon lätt match! Men du är den enda han kommer att acceptera att bli utklassad av. Han har en jävla respekt för dig”, säger Silla till Anders.

”Vittnesbörd om henne”, filmen som förde paret samman, har Stockholmspremiär i april 1963. Den blir nedgjord av alla, inklusive upphovsman och huvudrollsinnehavare. Så dags har Vilgot Sjöman och Monica Zetterlund glidit isär, likt skumgummimadrasserna i hennes dubbelsäng. Han älskar henne fortfarande, men uthärdar inte.

Hon är inte beredd att avsluta relationen och vill ha med honom till Korsika, där hon ska repetera sommarens folkparksshow. Det kommer vykort från hennes mellanlandning i Paris; under två kvällar ser hon Ray Charles framträda på Olympia. Vid ankomsten till korsikanska Ile Rousse skriver hon: ”Toppen! Kom hit!”

I stället flyr Vilgot Sjöman norrut i en planlös bilfärd. Från Hotell Siljansborg i Rättvik skriver han ett av flera och troligen aldrig postade avskedsbrev till Monica:

Jag älskar dig. Din hud, din kropp, ditt sätt att tala, dina näsborrar, din styrka, din förbannade skarpblick och livserfarenhet – och din förtvivlan som du har så svårt att visa. Men jag har ju sett dina ögon. – Vi är djävligt olika, du och jag. Ändå är vi av precis samma sort, någonstans i oss. Det är svårt att vi inte ska kunna klara oss ihop.

Som symbolisk final ger även den gamla Forden upp: ”Dags för skrotning – av både bilen och vår relation.”


När Monica Zetterlund återvänder till Sverige är det i sällskap med en annan man. Det blir han som flyttar in i hennes nya bostad.

På baksidan av en matsedel från Grants taverna börjar Vilgot Sjöman våren därpå skriva ”Ögonfransarna”, det som ska bli pjäsen om hans tid med Monica Zetterlund. Det dröjer ytterligare drygt fem år innan den spelas. Så dags har Vilgot Sjöman gift sig och väntar sitt första barn. Monica har träffat ännu en ny man.

Hon får en inbjudan till premiären på Scalateatern i september 1969, men har förhinder. Hon är i USA, där den långa inspelningen av Vilhelm Mobergs utvandrarepos håller på att avslutas. I rollen som Ulrika i Västergöhl ska Monica Zetterlund få sin största stund som filmskådespelare.

I november har hon kommit hem och ser Marie Göranzon och Jan Malmsjö spela en av de sista föreställningarna av ”Pojken i sängen”. Att Silla är Vilgot Sjömans porträtt av henne är uppenbart för Monica Zetterlund. Att bli framställd som korkad och kärlekskrank blondin kan hon överse med, värre är att kvinnan i pjäsen använder narkotika. Det gör henne sårad och förbannad, eftersom hon i verkligheten tar avstånd från droger.

Frågan är om inte pjäsen också träffar andra och ömmare punkter. Silla försummar sin åttaåriga dotter, det är Anders som läser läxor med henne och bjuder henne på kondis. Därtill beskriver han Silla som en kvinna som ständigt måste få sin attraktionskraft bekräftad av män: ”Snälla Silla, du är ju inte så där sexuell. Du är snabb som en liten kille.”

Drygt 20 år senare ömmar pjäsen ännu. Inför utgivningen av sina memoarer berättar Monica Zetterlund för en tidningsreporter att Vilgot Sjömans svek varken är glömt eller förlåtet: ”Han ska få sig en jävla skopa i boken.”

Så blir det. Inte nog med att han svassade för Ingmar Bergman, han lyssnade på Wagner också! Vilgot får ett exemplar av boken, med hälsningen: ”All lycka på jorden and no hard feelings.”


I slutet av sitt liv sammanställer han en rad ”antibiografier”. I den sista, ”Facit till mina böcker och filmer”, beskriver Vilgot Sjöman sitt livs nyckelpersoner: kvinnorna. Monica Zetterlund tillägnas ett kapitel. Att han låtit Silla i pjäsen knarka förklarar han som en ”tilldiktning”, avsedd att distansera rollfiguren från verklighetens Monica. Att tilltaget sårat henne tycks ge honom dåligt samvete:

”Kränkning är kränkning, vilka synpunkter man än lägger på saken.”

Efter Anders och Sillas stora uppgörelse slutar pjäsen ändå förtröstansfullt. I sista scenen kysser han hennes ögon:

”Silla, Silla, min flicka, vad jag har älskat dina falska små ögonfransar!” Hon svarar: ”Dom äkta då? Har du älskat dom med?”

Vilgot Sjömans personarkiv förvaras efter hans död på Kungliga biblioteket, ett liv samlat i välordnade mappar och pärmar. Under en pärmflik märkt ”Souvenirer från vår tid tillsammans” sitter ett hålslaget Sverige-kuvert. Det rymmer ett vikt ark från Klippans finpappersbruk. I pappersarket ligger som en relik, flagig av torkad mascara, Monica Zetterlunds lösögonfrans.