Plötsligt har man bytt en kylig vår mot en behaglig plats i skuggan på en takterrass i Jerusalem, en stad där inget är vad det synes vara. Skrapa bara så lite på ytan och bli varse att det mesta ligger på lager. Antingen bokstavligen i form av olika arkeologiska skikt, en stad som byggts ovanpå en stad i tusentals år. Eller i överförd bemärkelse, där olika historieskrivningar och tolkningar erbjuder en labyrintisk mängd av ofta motsägelsefull information.

En kopp mintté, en stunds vila efter en snabbspolning genom den historiska delen med klagomur, basarkvarter och salen för Jesu sista måltid som delar lokal med Kung Davids grav en trappa ner. Men naturligtvis är platsen egentligen varken eller. Den förre hade varit död i tusen år och den senare i tvåtusen innan nuvarande byggnader uppfördes under 1000-talets korsriddarepok och framåt.

Det är söndag och över trafiken hörs böneutropare och kyrkklockor samtidigt. Från den gamla patriciervillans tak blickar vi ut över stadsdelen Musrala. Det vill säga att huset på vars tak vi befinner oss en gång varit en vacker villa i orientaliserande stil. Idag är pelare och väggfriser avskjutna och fönstren i de bastanta stenväggarna igenmurade. Vi befinner oss i Museum on the seam, en före detta bunker på gränsen – eller sömmen – till vad som fram till sexdagarskriget år 1967 var en del av Jordanien.

Jag har inte rört exteriören, säger musei-chefen Raphie Etgar, vår värd. I interiören däremot skapar han i utställning efter utställning med konstens världsnamn sitt livsverk. Ett museum för socialpolitisk samtidskonst, som han kallar det. New York Times har listat det som en av de 29 mest sinnesutvidgande konstdestinationerna i världen.

Den pågående utställningen med verk av bland annat den afghanska konstnären Lida Abdul har fått titeln Beyond memory. ”Inte de minnen vi vill komma ihåg utan de vi helst vill glömma”, säger Etgar, som medger att hans besökare kan bli deprimerade. ”Då försäkrar jag dem att verkligheten är så mycket värre än konsten”, skrattar han medan vi ser Lida Abduls videoverk där hon filmat barn som leker i vraken av flygplan nedskjutna under det sovjetisk-afghanska kriget.

I Jerusalem är kriget över – för hur länge? En gång kallades stadsdelen Musrala för No mans land därför att husen låg inom jordanskt skotthåll. Hålen i förfallna byggnader vittnar ännu om att de fattiga judar från arabländerna som här fick sin första israeliska bostad levde farligt.

Med nya planteringar och inflyttade hipsters har en gentrifieringsprocess just tagit sin början. Ett filmteam har spärrat av en gatstump och dekorerat några väggar med graffiti av bästa grafiska formgivarklass för att förverkliga ett manus om en desperat gatukonstnär som håller en rabbi som gisslan.

Allt detta undgår de unga palestinska par som placerat sig på parkbänkarna bakom den israeliska vårens blommande buskar. Här kan de pussas utan att bli sedda av äldre släktingar. De skulle aldrig passera den mentala barriären till den judiska sidan.