Minsta barn sjunger i dag om hur de vill bada i champagne ända till gryningen; After Darks melodifestivalsbidrag ”La dolce vita” har varit årets hit på dagis, så det finns alla förutsättningar för tillväxt i publiken, påpekar Lasse Flinckman själv i inledningen till After Darks nya show på Tyrol. Han hälsar oss välkomna tillbaka igen om 30 år.
Visst. I dag finns det inget som är större än svensk schlager. När After Dark började, vilket är nästan 30 år sedan, ägnade de sig mer åt att imitera utländska artister som Diana Ross, Liza Minelli och Bette Midler. Det påmindes vi om i en lång tillbakablickande kavalkad, där en rad korta filmsekvenser från tidigare shower från 70-talet och framåt varvades med nya liveversioner av samma stjärnor. Den inleds med att Flinckman och
Lindarw sitter och pratar gamla minnen som ett par äldre damer: ”Kommer du ihåg när vi fick besök i logen av Grace Jones och Elton John? Det blir en sorts uppräkning av showartisternas kulturarv för den yngre generationen.

Men annars är det mer Shirley Clamp än Shirley Bassey. I ett långt avsnitt driver man i snabba sketcher med dagens schlagerstjärnor, mer eller mindre kärleksfullt, och i flera av numren har de porträtterade själva sjungit in den nya texten. Alcazar visar hur man blandar en hit, Per (von) Gessle uppträder i Joakim von Anka-utstyrsel, Kikki Danielsson håller upp något som verkligen kan ge bra vibrationer. I ett längre nummer visar tre av våra största schlagerdrottningar plus några -prinsar hur man kan hantera ett mikrofonstativ så att det gör precis lagom ont.

I gårdagens SvD-intervju berättade Christer Lindarw hur rädd han var för att journalisterna skulle säga ”håll er till att mima” när de spelade in sin schlagerlåt. Jag säger precis tvärtom. After Dark borde ha lite bättre
självförtroende. Visst, Lasse Flinckman tar inte ton lika rent som Shirley Clamp, och Christer Lindarw har mindre röst än Shirley Bassey. Men det är i alla fall roligare att höra dem sjunga själva. Deras röster har faktiskt personlighet och det finns ju mikrofoner.

Nej, vad den här showen behöver är mer buskis och mer sex. Och mindre av tillbakablickande och självbespegling. Det blir för mycket av Gamla skivbekanta eller Radio Vinyl. Nästan allting i föreställningen handlar om showvärlden, och det blir faktiskt lite tjatigt. Räcker det inte att vara en del av den?
Här finns förutom divorna Flinckman och Lindarw en hel balett med tio herrar, vars kapacitet kunde användas ännu mer. Ett av de bästa numren utspelar sig i ett omklädningsrum för fotbollsspelare, där de får de visa upp alla varianter av manlig fåfänga (helt utan lösbröst).
Ett annat placerar ironiskt schlagern mitt i ett svenskt sommarlandskap där hambostintor tjoar hela natten. Det avslutas med den traditionella oxdansen där två män tuppar
sig för varandra - innan de sliter av sig mollskinnsbyxorna och övergår till ett raffinerat och akrobatiskt pas de deux. Det inleder ett lite mörkare och farligare avsnitt med pole dancing och nattklubbskänsla: after dark på riktigt. Lindarw gör entré i en röd sko och äntligen blir det mer av Berlin eller Barcelona, mindre av Borås.
En annan tråd ensemblen faktiskt skulle våga spinna mer på är bondkomiken. Flinckman som frodig servitris yxar till en blandning av finlandssvenska och finsk brytning och är både vulgär och skojig: här handlar det om ”La dolce vittu” och vi har definitivt lämnat dagismiljön. Flinckman och Lindarw fungerar annars rätt bra i rollerna av sig själva som klassiskt vaudevillepar, men ska man gnabbas på scen krävs bättre texter. Ja, vi ser att Lasse Flinckman väger mer än Christer Lindarw. Och?

Hur som helst. Puder, paljetter och naken hud - det är inga dåliga tillbehör till skinkorna och korvarna på Tyrols julbord, och den eleganta scenografin passar oväntat bra i ompa
ompa-miljön. After Darks publik har tydligen inte väntat på att föreställningarna skulle börja. Alla är redan utsålda, berättade Christer Lindarw på premiärkvällen.