Biljetten är bokad till vad jag tror kan bli årets konsert. Och nu handlar det inte om Ullevi och Bruce Springsteen. Men det handlar om en lika stor orkester – tolv herrar och en dam – och precis som The E Street Band trollbinder de publiken med sin energi och utlevelse. I och för sig rör det sig i det här fallet om en strängt återhållen och kontrollerad energi och bara så pass mycket utlevelse som en uniform utstyrsel i kostym och fluga – och galaklänning för damen– tillåter. Och ovanpå detta sparsmakad, lågmäld humor.

För att komma till saken: Jag ska till Berlin för att där avnjuta Max Raabe & Palast Orchester. Här har vi en skolad operasångare som med stort allvar sjunger sånger med titlar som Ich steh’ mit Ruth gut (Jag ligger bra till hos Ruth), Ich bin verrückt nach Hilde (Jag är galen i Hilde) och Mein Gorilla hat’ne Villa (Min gorilla har en villa). Små schlagerbagateller från mellankrigstiden, ofta förklädda till jazz i tysk 20-talsstil med snärtiga cymbalslag.

Snart är det 80 år sedan Weimarrepubliken, Tysklands första försök med demokrati, dog. Men så länge den levde var den en experimentverkstad och guldålder för kulturen. Inom arkitekturen föddes Bauhaus, inom filmen frodades expressionismen, inom litteraturen fick man en Nobelpristagare i Thomas Mann och inom teatern skapade Bertholt Brecht sin verfremdungseffekt.

Och så har vi musiken då. Kurt Weill är det största namnet – Brechts samarbetspartner som gifte ihop opera med jazz och schlager. Men vi har också låtskrivare som Robert Gilbert, Fritz Rotter och Friedrich Hollaender, som skrev populär bruksmusik av mycket hög kvalitet. Alla var de av judisk börd, men lyckades slippa koncentrationsläger genom att ta sig till USA 1933. För tyvärr var ju Weimarrepubliken inte samma guldålder för politiken. Och när man röstade fram Adolf Hitler till rikskansler dog som bekant Weimarrepubliken.

Men kulturen från denna epok försvann inte helt, utan flyttade – framför allt till New York och Los Angeles. Bauhausgrundaren Walter Gropius ritade flera hus i amerikansk exil, men nådde aldrig upp till sin egen nivå i Weimarrepubliken. Kurt Weill slutade komponera för revolutionära teaterstycken och satsade på musikaler för Broadway – men lyckades aldrig bräcka det han skrivit i Tyskland.

Inte heller hade tysk populärmusik samma lyskraft. Snarare tvärtom. Huvudsakligen bestod den efter andra världskriget av ganska vulgär schlager och James Lasts outsinliga produktion av instrumentella hit-potpurrier på andra artisters bekostnad. En aning drastiskt skulle man kunna säga att tysk populärmusik av kvalitet inte existerade efter 1933.

Tills 1974. Då släppte Kraftwerk sitt album Autobahn.

Och som av en händelse dyker detta Düsseldorf-band upp på Way out west i helgen. Alltså reser jag till Göteborg för att höra Kraftwerk på lördag och till Berlin ett par månader senare för att höra Max Raabe & Palast Orchester. Kort sagt, det bästa tysk populärmusik kan erbjuda.

För mig blir det blir en tysk höst.