Den som förvägrades rätten till sitt liv kan finna det särskilt obarmhärtigt och orättfärdigt att även nekas rätten till sin död. Eftersom jag har tämligen unika erfarenheter på området ber jag att få höras som expertvittne i den pågående debatten om rätten till läkarassisterat självmord.

Låt mig börja med utkastet till en novell som aldrig blev skriven. Novellen skulle handla om en ung kvinna i min egen, dåvarande, ålder, 30 plus. Det är en flammande, fullkomlig höstdag, den vackra och mycket välklädda kvinnan promenerar lugnt, samlat och målmedvetet under den snörräta alléns gamla träd som slösar sin röd-grön-gyllene färgprakt över hennes väg mot en vit, herrgårdsliknande byggnad med välavvägda, klassiska proportioner. En byggnad ”dit en spårhund ej vägen fann”, och aldrig skulle finna, tänkte hon flyktigt.

Här väntade henne frihetens frid, självmordet som på tyska ibland kallas för Freitod. Mördade gjorde man någon annanstans – där, på den plats varifrån hon befriades för länge sedan, men som hon kanske aldrig lämnade. Lövens prassel under fötterna känns som en förtrolig välkomsthälsning.

Novellen blev inte mer än ett utkast. Själv stod jag mitt i livet, nej, rusade genom det, glufsade det i min utsvultna kropp och själ. Några självmordskliniker var, så vitt jag visste, ännu inte uppfunna, men det var just till en sådan den unga kvinnan var på väg. Nej, hon led inte av någon obotlig sjukdom eller sorg, inte heller av leda eller spleen. Tvärtom, hon uppfylldes av en nästan upprymd sinnesstämning, som den som har träffat sitt val, sitt alldeles egna val, som ingen kan ta ifrån henne. Min död är min.

Det var långt, långt senare som jag förstod vad jag ville säga med min novell, och varför den har följt mig i omkring femtio år. Ungefär lika länge som ett gulnat tidningsklipp som jag bar i min plånbok.

Det var berättelsen om livslång vänskap, två gamla män som möttes i den enes ståtliga villa för att äta en utsökt middag, dricka ett gott vin och en fin konjak till kaffet. När de hade önskat var­andra god natt satte sig värden vid pianot och spelade – ja det måste väl ha varit Bach – medan hans vän drog sig tillbaka till gästrummet på övervåningen. Till tonerna från Bach tömde han bägaren som stod på nattygsbordet. Han var ”färdig och beredd” (ur Bachs Krezstabskantat). Han led av en obotlig sjukdom, och som läkare visste han att dess förlopp kunde bli utdraget, och i varje fall mycket plågsamt. Men en nådig försyn hade också försett honom med ett yrke som gav honom tillgång till de medel som kunde skänka honom en stilla, försonad död. Hans vän var underrättad och införstådd.

Så vitt jag minns inträffade detta i USA och ansågs värt en tidningsnotis eftersom det var tal om att åtala vännen för ”medhjälp till självmord”. Kanske borde man i stället ha tänkt på det anglo­saxiska uttrycket ”a friend in need is a friend indeed”.

Jag borde kanske redan för femtio år sedan ha begripit vad mitt novellutkast och min fascination av berättelsen om de två gamla vännerna ville säga mig. ”Den snörräta vägen ...” visst, den snörräta vägen från rampen i Auschwitz till gaskamrarna. På min post vid lägerporten, med uppgift att springa ärenden åt SS, hade jag sett dem dag efter dag, äldre män och kvinnor, unga kvinnor med ett barn på armen och alla, alla barn från den ny­anlända transporten. Alla de som sedan länge hade förlorat makten över sina liv och nu fördes, föstes, till sin död.

Ännu var det inte min tur men snart, mycket snart skulle jag ­avkrävas lydnadshälsningen: ”Schutzhäftling A 37 09 meldet sich zur Stelle”. Efter att ha berövats rätten till mitt liv skulle jag nu överlämna makten över min död i andras händer. Till denna död!

Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka för­vägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse. Givetvis kan ingen läkare tvingas att lämna Nådens kalk på mitt nattygsbord när jag så önskar. Inte heller kan jag be några av mina vänner, och naturligtvis inte mina barn, om denna sista tjänst – såvida jag inte har bergfasta garantier för att varken läkaren eller vännerna gör sig skyldiga till straffbar handling när de slår vakt om min frihet och värdighet.

Det behöver kanske inte sägas att mitt resonemang inte begränsar sig till de av Förintelsens överlevande som delar min uppfattning. Makten över sitt liv, så långt detta är möjligt, och den ovillkorliga rätten till sin död borde höra till de icke förhandlingsbara mänskliga rättigheter som tillkommer alla av kvinna född.

Naturligtvis är jag medveten om att rätten till ”hjälp till självhjälp” i livets slutskede kan, och kommer, att missbrukas. Men det gäller ju all lag och rätt som stiftas i samhällskontraktets och den mänskliga samlevnadens namn.

I Sverige ser vi till exempel, i namn av kvinnans rätt till makten över sin kropp, abort som en rättighet. Personligen skulle jag inte vilja ha det på annat vis, men jag är också medveten om att denna rättighet kan missbrukas. Jag tvivlar inte på att det finns fall då unga flickor eller vuxna kvinnor av förälder eller barnafäder medels psykisk eller/och fysisk tortyr tvingas att genomgå en abort, som alltid är en smärtsam process, trots att de helst ville föda och behålla barnet.

Skall vi för den skull avskaffa eller inskränka aborträtten? Eller bör vi erkänna att den absoluta rättvisan och rättfärdigheten inte låter sig lagstiftas fram ens i denna ”den bästa av alla tänkbara världar”? Jag, som lärt mig att vara rädd för alla världsliga anspråk på det absoluta och deras omänskliga följder, jag väljer det senare alternativet, det ofullkomliga och bristfälliga, och därmed erkännandet av våra mänskliga villkor.

Cordelia Edvardson fick på söndagen stipendium ur Timmermansordens fond till Bo Setterlinds minne. Hon utkom förra året med boken ”Berättelser från gränsen” samt en pocketutgåva av ”Bränt barn söker sig till elden”.