På ytan är allt som förr. Glammiga möbelnyheter trängs i montrarna, ditfraktade av något av de 2500 deltagande företagen. Det prasslas med orderblock och skålas i champagne, men samtidigt måste man ställa sig frågan: behöver världen verkligen en stol till? Och det självklara svaret är nej. Detta var något som Herald Tribunes designkritiker Alice Rawsthorn fäste på papper långt innan årets 49:e Salone del mobile öppnade för tiotusentals besökare från hela världen.
–Det är en pågående pandemi av designade prylar, där huvudproblemet är att 99 procent av all formgivning är medioker eller riktigt dålig. Det är ofattbart svårt att skapa något riktigt bra och farligt lätt att göra något dåligt, säger hon.
Här bland montrarna finns sannolikt en stor del av den kvarvarande procenten, de alster som faktiskt bidrar till en bättre värld. Nåja, en något skönare tillvaro i varje fall. Om Sanna Lindströms och Sigrid Strömgrens blickfång, bordet Grand central hör till dessa lyckligt utvalda produkter får framtiden utvisa. Men just de här dagarna strålar de två unga formgivarna ikapp med den aldrig sinande skara av människor som vill se det lilla bordet vikas ihop och fällas ut – om och om igen.
–Det är klart att det är roligt. Främst hoppas vi få kontakt med en producent som vill tillverka det. En handfull har tidigare visat intresse, men vi vill inte bestämma något innan Milanomässan är över, säger Sanna Lindström.
Även Lisa Hilland och Scandinavian design group, bestående av Daniel Rybakken och Staffan Holm, visar sig ha produkter som får mycket uppmärksamhet. Hilland speglar sig både i sin egen och den svenska formhistorien med hjälp av björk och garvat skinn. Men där Strömgren och Lindström snarast använder origamins enkla estetik jobbar Hilland med belastad ornamentik och nostalgiska krumsprång.
–Mina saker är hjärtevärmare med funktion, säger Lisa Hilland.
Medan de unga hoppas bli upptäckta och uppgraderade för att nästa år ståta i de fina möbelföretagens kataloger istället för i ett egenfinansierat bås i Satellite-hallen – utställningsytan dit de unga oetablerade formgivarna förpassas – så finns det några diskussioner ingen i den här branschen kan förbise:
Hur kan design få oss att bli mer ansvarstagande, moraliskt och miljömässigt? Kan design lösa några av de problem den fattiga världen står inför, när samtidigt 90 procent av det som produceras är av avsett för de tio procent av världens mest välbärgade? Och är de produkter formgivarna skapar verkligen nödvändiga?
Efter konjunkturnedgången har nu hållbarhet blivit en ständigt närvarande hygienfaktor. Detsamma gäller ny teknik, medan en knäckfråga kvarstår – hur ska en stol se ut som tar hänsyn till allt detta och samtidigt slår an människors känslomässiga vill ha-sträng?
