Det hela började med att tre musikaliska makthavare möttes och klottrade ner sina planer på en servett i Paris. Det var de två världsdirigenterna Valerij Gergiev och Esa-Pekka Salonen från Ryssland respektive Finland samt Berwaldhallens chef Michael Tydén, som samlades kring ett storslaget projekt som på alla sätt var ett vågspel och hängde på att dirigenterna ställde upp oavlönat.

Ekonomin hängde löst, men det var ingen hejd på ambitionerna. Inte nog med att alla länder runt Östersjön skulle delta – dessutom skulle festivalen inte bara ägna sig åt musik utan också arbeta för att rädda miljön runt det hotade innanhavet och lära ut lite politiskt ledarskap på köpet. Den idédrivna utgångspunkten skilde den från andra festivaler: musiken skulle vara en del av något större.

Nog har det gått upp och ner. Andra sommaren präglades festivalen av kärv ekonomi och rätt svajigt program och det verkade oklart om den skulle överleva. Det talades om att den kanske kunde hållas vartannat år, men sedan dess har den troget kommit tillbaka varje år och hela tiden förnyat sig.

De första åren märkte man mer av ambitionerna att involvera hela Östersjöområdet. Mest storslagen var väl tredje årets satsning, då tre dirigenter gick till sjöss med tre orkestrar på Finlandsbåten Silja Serenade, som dessutom hamnade i en storm.

En rad konserthus och orkestrar runt Östersjön har medverkat under dessa år, men en hörnsten har hela tiden varit Mariinskijteatern, det ärevördiga operahuset i Sankt Petersburg där Gergiev styr med järnhand. Därifrån har han bidragit med en aldrig sinande källa av skickliga musiker och sångare, och i år får Stockholmspubliken för första gången möta några ur den ryska jätteensemblen av dansare.

Nyskriven musik har alltid haft sin plats under Östersjöfestivalen, i år med ett nytt tonsättarprojekt under ledning av Susanna Mälkki. Unga musiker har också sin plats, där Baltic Youth Philharmonic samsas med de riktigt etablerad orkestrarna.

De stora Östersjöländerna Tyskland, Danmark och Polen har varit ganska sporadiska deltagare. Viktigast har varit samarbetet med Ryssland, Finland och de baltiska länderna, inte minst Estland. Hur snabb den politiska utvecklingen varit påmindes vi om under förra årets festival, som uppmärksammade de baltiska staternas 20-årsjubileum. Det var mycket rörande att se den mänskliga kedja som då bildades av publiken.

Varje år deltar representanter för Världsnaturfonden, WWF, på presskonferensen. Vi svenska kulturjournalister väntar otåligt på nyheter om musiken, medan de utländska journalisterna verkar ha bredare intresseområden.

Festivalledningens miljöengagemang är av allt döma helt genuint, inte minst hos Esa-Pekka Salonen, som från sitt sommarställe vid Finska viken har betraktat algblomningen i havet och uttryckt stora farhågor. I återkommande seminarier har Östersjöfestivalen oförtrutet tagit upp ämnen som giftiga bottenfärger och det hotade torskbeståndet.

Förutom miljön ägnas alltid en del av festivalen åt ledarskapsfrågor, vilket låter rätt vagt. Men Michael Tydén brukar påpeka att om miljödiskussioner ska leda någon vart måste de upp i den högsta politiska ledningen. Han jämför med Pridefestivalen, som ofta lyckas bra med att lyfta frågor och få in dem i det allmänna medvetandet.

Som förebild för politiska ledare nämns arbetet i en orkester, där en dirigent med hjälp av musikens kraft kan få en hel massa människor att samarbeta och åstadkomma ett klingande vackert resultat. Hela Östersjöfestivalen kunde faktiskt nämnas som ett positivt exempel på att även de vildaste idéer kan bli verklighet.