Historiens vingslag är påtagliga i magasinet. Den svenska stormaktstiden är över sedan länge, men på lagrets 4100 kvadratmeter samlas utrustning och krigsbyte från historieböckernas fälttåg: 30-åriga kriget, stora nordiska kriget, första Napoleonkriget och så vidare. Det är spektakulära föremål, som den stora brännspegel svenska trupper tog under plundringen av Prag 1648. Det forskas fortfarande om dess användningsområde men troligen användes den i försök att sätta eld på föremål från distans. Nu står den lagrad tillsammans med mer vardagliga föremål som generationer av svenska värnpliktiga lärt sig att hata: matburkar, marschkängor och rangliga våningssängar.

–När vi jobbar med gamla fanor som håller på att falla sönder är det noga med vita tyghandskar för att inte lämna fingeravtryck, men det är precis lika viktigt för nyare föremål. Allt ska bevaras för framtiden, det är vårt uppdrag, säger verksamhetsledaren Eva-Sofi Ernstell.

Hon och ett 20-tal kollegor har jobbat med inventeringen sedan förra våren. Pengarna kommer från förra regeringens Access-projekt och hittills har man hunnit med 45000 föremål, knappt hälften av det planerade. I takt med tiden har rutinen infunnit sig och nu hinner man med ungefär 1000 föremål i veckan som undersöks, fotograferas och katalogiseras i en databas. Successivt ska information om föremålen läggas ut på nätet, där nyfikna kan söka bland samlingens vapen, uniformer och annan utrustning. Entusiasmen inför projektet är stor hos de anställda, det enda orosmomentet är pengarna som tar slut i höst och än har det inte kommit besked om framtiden.

–Det har tagit tid att bygga upp organisationen och med takten vi har nu, så det vore synd att behöva börja om igen vid en senare tidpunkt, säger Eva-Sofi Ernstell.

De svenska militärhistoriska samlingarna är högt rankade i utlandet. Länderna på kontinenten har krigshärjats senare i historien, jämfört med Sveriges långa period av fred. Den svenska samlingen av krigstroféer är störst i världen. Redan på 1600-talet började Axel Oxenstierna katalogisera krigsbytet – bland annat hängdes fiendefanor upp i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Idag finns 5000 fanor i Armémuseums samlingar, såväl erövrade som egna.

Historieintresset i det forna östblocket har ökat efter Sovjetunionens fall. Martin Markelius berättar att rysk krigsmemorablia står högt i kurs på marknaden eftersom nyrika ryssar intresserar sig för samlande. De får dock vända sig till andra källor, musei- etiken dikterar att man inte säljer ur samlingarna. Det är ett prob-lem för Armémuseum som har tagit emot enorma mängder materiel från det svenska försvaret och nu funderar över hur man ska göra med alla dubletter.

–Man förstår ju idén med marschkängan utan att ha 300 likadana par, som Eva-Sofi Ernstell säger.

Större pjäser med intressant historisk bakgrund är det lättare att placera ut. Nyligen mottog den holländska ambassaden i Stockholm ett eldrör i brons ur Armémuseums samlingar. Det erövrades under 30-åriga kriget och var tillverkat i Holland. Ett annat sätt att gallra i samlingarna är de olika regementsmuseerna som kan ta emot föremål med lokal anknytning.

Det är lätt att fastna i de krigiska delarna av föremålen. En bomb från 1832 fascinerar mer än ett kängsnöre från andra världskriget. Men de som jobbar mitt bland svärd, forna tiders plundrade fanor och välbevarade uniformer burna av officerare poängterar ändå lockelsen i de vardagligare grejorna. Här finns allt den svenska försvarsmakten har tagit fram för att kunna bedriva krig. Ett svärd från 1400-talet under samma tak som en chokladkaka från 1973 – allt är en del av den svenska militärhistorien.