I Dolt hot spelar Daniel Auteuil en välkänd programledare för ett litteraturprogram i tv. Hans fru (Juliette Binoche) arbetar på bokförlag. Paret har en son i 10-årsåldern och lever ett lyckat medieklassliv bland sina smakfulla bokhyllor i en lägenhet i Paris. Vardagen ställs på ända när det visar sig att de är övervakade, någon har filmat deras hus och lämnat videokassetten vid dörren. Och det är bara den första. Den stigande paniken frestar snart på relationen mellan Georges och Anne, särskilt när Georges börjar förstå vem som ligger bakom men inte vill prata om det. Spelet mellan Juliette Binoche och Daniel Auteuil är centralt i filmen men inte det viktigaste tycker Michael Haneke.
– Dolt hot ska inte reduceras till de två stjärnorna, hur enastående de än är, menar regissören som är lika välskräddad som välformulerad, med varje hårstrå i det silvergrå skägget på plats. Han berättar att samtliga roller är skrivna med respektive skådespelare i åtanke. Med undantag för Daniel Auteuil hade han jobbat med alla tidigare, det var en förutsättning för att kunna skriva som han ville, menar han.
– Jag hade till exempel aldrig vågat skriva Maurice Bénichous roll som den är om jag inte känt honom, och vetat vad han är kapabel till.

I oktober 1961, mitt under det pågående Algerietkriget, gick tusentals algeriska invandrare ut på gatorna i Paris för att visa sitt stöd för landsmännen genom en fredlig demonstration. Polisen svarade med att skjuta ihjäl algerier eller slänga dem i floden Seine, många drunknade, många fördes till uppsamlingsplatser där de misshandlades. Ingen vet säkert hur många som dog eftersom händelsen tystades ned – knappt hälften av befolkningen kände till den när det första minnesmärket restes för fyra år sedan. Michael Haneke såg en dokumentär om massakern när han arbetade med manuset till Dolt hot. Utan att avslöja för mycket kan man säga att den tragiska händelsen utgör en viktig pusselbit i handlingen.
– Jag blev enormt skakad och kunde inte fatta att något sådant hade ägt rum i Frankrike på 60-talet. I och med att Daniel Auteuils karaktär skulle ha varit runt tio år 1961, blev det logiskt att ta med det. Men jag ser inte Dolt hot som en politisk film, alla länder har mörka vrår med kollektiv skuld som folk ibland tvingas hantera. Jag hade lika gärna kunnat förlägga handlingen till Österrike och låtit nationalsocialismen agera bakgrund.

Michael Haneke fortsätter att, via en tolk som kämpar på med översättningen från tyska till engelska så snabbt han kan, betona att den historiska bakgrunden bara är just en bakgrund för filmens grundkonflikt, hur en människa hanterar skuldkänslor. Det visar sig vara en av grundpelarna i hans skapande, att sträva efter att göra film som inte kan tolkas som enbart en skildring av en avgränsad situation.
– När min första film visades i Cannes hölls det diskussioner med publiken efteråt. Sjunde kontinenten handlar om hur svårt det är att leva i dagens samhälle. Men den första frågan var ”Är Österrike verkligen ett så fruktansvärt land?” Det är en normal reaktion, folk vill distansera sig och säga ”det verkar så hemskt därborta men jag har det bra i mitt land”. Jag jobbar väldigt medvetet med att konstruera mina filmer så att en sådan respons inte ska vara möjlig. Att huvudpersonen i Dolt hot är privilegierad uteslöt också möjligheten att förklara de tvivelaktiga moraliska beslut han tar med att han har ekonomiska problem eller något sådant. Själva thrillerformatet är förresten bara ett slags omslagspapper som filmens innehåll är inslaget i. För att publiken ska sitta still i två timmar behövs det omslagspappret ...