Mathangi Arulpragasam satt i baren på hotellet Beverly Wilshire i Los Angeles. Hon var där för en intervju och medan hon funderade på sina svar knaprade hon på pommes frites med tryffelsmak. Oops.

Arulpragasam är mer känd som MIA, en artist som mosar ihop punk, rap, dancehall, electroclash och allt annat hon kommer över. SvD:s Stefan Thungren beskrev hennes nya platta Maya som ”sprudlande briljant” och ”skarpladdad”. Det hennes musik laddas med är grovkalibrig politisk idealism, konspirationsteorier och blinkningar till militanta rörelser.

I New York Times blev tryffelmumsandet en liten men symboliskt viktig del av ett långt reportage om MIA. Lynn Hirschbergs artikel undviker med bred marginal klassifikationen inställsam kändisdyrkan. Å andra sidan girar den in i en minst lika obehaglig journalistisk genre: det kallblodiga karaktärsmordet.

Tesen i reportaget är att Arulpragasams politiska patos är lika nyanserat som en svartvit Che Guevara-poster, en tom pose tillägnad en godtrogen publik. Mathangi är ju själv en framgångsrik popartist, gift med en stenrik man, bosatt i en burgen del av Los Angeles. Vad vet hon om kamp och lidande? Och vad kunde bättre sammanfatta hennes hyckleri än en passage där hon talar om sig själv som en rebell samtidigt som hon snaskar tryffelpommes på ett lyxhotell?

Mathangis första reaktion på artikeln blev en reflexmässig, infantil motattack: hon twittrade ut journalistens namn och telefonnummer till sina fans. Snart lade hon också ut ett musikaliskt svar på sin blogg där hon informerade oss om att journalister är fulla av skit och lögner. Men ett komprometterande faktum kvarstod: tryffelpommesen. Vilken revolutionsromantiker med självbevarelsedrift är korkad nog att beställa in något sådant med en journalist närvarande?

Sannolikt ingen, visade det sig. Valet av intervjuplats var Hirschbergs, och i en inspelning som MIA själv gjort under intervjun, och sedermera postat på sin blogg, hajpar Hirschberg pommes fritesen och beställer dem självsvåldigt till bordet, för att senare använda dem i sitt nidporträtt.

Dramat är en sedelärande illustration av hur medier kan förvränga verkligheten utan att direkt ljuga. Det visar också hur svårt det är att komma undan med det i dagens digitala medielandskap. Den reptilsnabba twitterhämnden må vara barnslig, men den säger antagligen mer om Mathangi Arulpragasam än vad det omfångsrika New York Times-reportaget gör. Hirschberg antydde att MIA inte lever som hon lär, och svaret blev på pricken vad man väntar sig av den kvinna som på nya skivan intygar att hon är full av kärlek men i samma andetag garderar sig med att morra:

”...But I fight the ones who fight me.”