Att vara lite vass mot lifestylefenomen är ungefär lika djärvt som att sparka in en dörr som hakades av och ställdes upp på vinden 1998. Det är klart att det är lätt att fnissa snett åt lattefärgade fondväggar, spikmattor och köttbitar lika välnamnade som barnens vantar på dagis. Men ofta är det de främsta belackarna som hoppade på trenden från början och döpte om den till svennig när fler gjorde som de.
TV4:s nya komediserie Solsidan inleddes med det som för många stockholmare runt 30 framstår som både att dö en smula och ta nästa steg i livet: att köpa hus. Och att därmed gå upp i en välutvecklad, lifestylebaserad subkultur med tidningen Family living som husorgan. Alex och hans gravida fru Anna kör sitt flyttlass mot Saltsjöbaden för att, lite unket, flytta in i Alex gamla barndomshem. Flytten innebär startskottet för ett rullande smörgåsbord av mardrömmar kring modernt familjeliv i villaförorten.
Det är snokande grannar, verktygsmani, grillbonanza, djungeltrummor, konformism, statusjakt, eldrivna sparkcyklar, promenadhantlar och jämställdhetssträvan in absurdum. Inom några avsnitt borde grannarna ha mustiga sexfantasier om varandra samt skaffa varsin Golden retriever, för att fullborda klyschkavalkaden.
Enorma fyrhjulsdrivna bilvidunder, svårbegripliga klassmarkörer och barn som döps till Billie känns som typiska stockholmsfenomen. Men vuxenblivandet och högtryckstvättarna hade fått mig att frusta i lika delar panik och igenkänning även om jag stannat i Borås. Någonstans handlar alltsammans om att vantrivas i kulturen men fåfängt försöka dölja det bakom en skinande blank, rostfri fasad. En önskan om att passa in finns i alla läger.
Det som skiljer Solsidan från lite mer grovhuggna drifter med Sveriges nya, materialfixerade medelklass är att det sällan tippar över. Med tillbakahållen regi och lyhörda replikskiften som blir dråpliga i all sin vardaglighet, håller sig Solsidan på rätt sida gränsen mot sketchträsket.
Framför allt Mia Skäringer visar vilket sant proffs hon är, med utomordentlig tajming och underbar mimik. Jösses, den kvinnan vet vad hon håller på med. Josephine Bornebusch är också bra. Med avmätt inlevelse spelar hon den ängsliga och eleganta Mickan, som bär just den alltför tunga make up som vita kashmirjumper-kvinnor tycks ha en fäbless för. Herngren och Rheborg är samma typer som de alltid är. Herngren tänker en sak och säger tvärtom, Rheborg skjuter fram hakan och är kolerisk.
Handlingen är mest bakgrund för alla skrattspeglar. Kvinnor som lagar all barnmat själva och fryser in den i iskubsformar, och män som bara kan mötas som människor över en snordyr grill.
