Hur skall man sammanfatta Palmepristagaren Lydia Cachos gärning i en enkel formel? Kanske så här: moral, medkänsla, mod. Hon lever i Mexiko under ständigt mordhot, under ständig bevakning, och förföljs av politiker och andra makthavare.

Ändå ger hon inte upp sin kamp mot trafficking, korruption, vapenhandel och droghandel i en härva som i all sin smutsighet tycks sakna motstycke i samtiden. Men det är framförallt kampen mot trafficking, det moderna slaveriet där unga flickor, barn, unga kvinnor säljs som just slavar till bordeller och annan prostitution.

I en rad böcker – två finns på svenska, Jag låter mig inte skrämmas och Maktens slavar – byggda på reportage och intervjuer med såväl offer som förövare har hon berättat om en fasansfull verklighet som är så vidrig att läsaren måste ta andningspauser och emellanåt fråga sig om detta verkligen kan vara sant. Barn som kidnappas, barn som säljs av sina föräldrar, barn som utnyttjas av pedofiler, sexturister på varma och vackra stränder.

Cachos kamp förs på många plan och journalistiken är bara ett. I Cancún har hon grundat och förestår ett skyddscenter och kvinnojour, Ciam, för förföljda kvinnor.

När jag träffar denna synnerligen välartikulerade kvinna i Stockholm är det som om hennes engagemang når ända ut i fingertopparna när hon berättar om den värld som hon för femton år sedan trädde in i efter att ha snuddat vid den tidigare. Min första undran blir: vad driver henne, hur står hon ut?

–Ja, låt oss säga livet självt, att vi måste veta att vi inte är ensamma, att för var och en som lever gott och har det bra finns det två som lever i elände. Världen är fylld av orättvisor och grymheter som det är journalistens plikt att undersöka och skriva om. Jag älskar onekligen att vara en god reporter, att hitta fakta och sanningar och mitt i allt våldet upptäcka att det finns enklaver av kärlek och tillit. Mexiko är förbannat av både privat och statligt våld. Men i småstäder på landsbygden är det inte svårt att hitta vänlighet och närhet, mitt i fattigdomen.

Lydia Cacho anser att medierna inte har givit kvinnoslavhandeln tillräcklig täckning, att man är fixerad vid kampen mot vapen- och knarkhandel. Som om medierna drunknat i det ständigt pågående blodbadet. Men när hon började som journalist för tjugofem år sedan var det värre. Vid sidan av skrivandet ledde hon ett radio- och ett tv-program. När drabbade kvinnor började ringa in och berätta om sina öden insåg hon plötsligt omfattningen av sexslavhandeln.

–Jag började faktiskt på kultursidorna och även där har en del hänt. Författare på världsnivå som Carlos Fuentes engagerar sig allt mer mot korruptionen och förtrycket. Egentligen ville jag bli poet. Och det här är nog så långt från poesin som man kan komma. Fattigdomen såg jag som barn litet på håll. Jag växte upp i en medelklassfamilj, fast vi hade inte särskilt mycket pengar. Min mamma var en fransk psykolog och människorättsaktivist och mina systrar och bröder var också engagerade i rättvisefrågor. Det talades mycket om solidaritet hemma hos oss.

Och hon fortsatte på den inslagna vägen och upptäckte snart att maktetablissemangen, politiker eller affärsmän, var tätt sammantvinnade. Myndigheterna beordrade tystnad, vilket ledde till att en korrupt guvernör 2005 lät fängsla henne, uppenbarligen på uppdrag av textilföretagaren Kamel Nacif som anklagade henne för förtal.

Emellertid hade Lydia Cachos engagemang börjat långt tidigare – den gången då en liten flicka sökte upp henne för att berätta om helvetet på jorden. Det blänker till av rörelse i Lydia Cachos ögon när hon berättar om detta. Och nu var det dags att klarlägga de kriminella nätverken. ”Jag hade skådat ljuset”.

Sedan dess har hon rört sig därnere, ofta likt den högt beundrade Wallraff undercover, ibland förklädd till prostituerad på barer där sådana rör sig. I en stinkande sjuk mansvärld. Men vilka är då brottssyndikatens, hallickarnas och kundernas drivkrafter, undrar jag.

–Det är ett stort komplex. Här finns traditioner, som att skylla på offren, flickorna är alltid skyldiga. Penga- och makthungern är en annan faktor men också en skräck för kvinnors frigörelse, en bland dessa män spridd uppfattning om att kvinnor utövar makt. Jag har hört dem säga att de vill ha kvinnor som de var förr, alltså tjänande och undergivna. Det rör sig om ett perverterat kontrollbehov från män som alls inte som myten hävdar, är stackars blyga satar som inte kan få en kvinna på vanligt vis. Ofta har de familj och egna barn. De lever i en värld fylld av en sorts rädsla.

Och hon tillägger: det är dessutom en perverterad marknadsfråga. Hon pekar på Ramlösaflaskan: om ingen vill dricka Ramlösa skulle den inte finnas. Om ingen ville besöka prostituerade eller ägna sig åt pedofili skulle detta heller inte finnas.

Finns det då något hopp om att detta skall upphöra? Lydia Cacho menar att det rör sig om så mycket som måste ske, inte minst när det gäller global rättvisa, kampen mot fattigdomen. Men nog händer det saker, säger hon och ler en smula: en hög militär i Argentina åkte dit så det skvätte om det för sin roll i en traffickinghärva och nyligen dömdes huvudmannen i en barnporrhärva i Mexiko till 101 års fängelse.

Det är så att jag riktig myser när jag hör detta. Nu har han tid att tänka efter.

Ja, hur var det jag inledningsvis reflekterade över Lydia Cacho? Moral, medkänsla och mod.