Att bli belönad genom att få extrapoäng, bonusar, eller hitta hemliga banor i spel tilltalar den nördiga samlaren inom oss – särskilt om vi får visa upp våra bedrifter för andra. Dessa typer av belöningar har funnits länge i spel, men det var Microsoft som verkligen satsade på en fördjupning av vad som kan räknas statussymboler i spelsammanhang. De införde Achievements 2005 som en del av Xbox lives onlineservice, ett trofésystem för att ge spelen ett mervärde och förlänga deras livslängd.

Systemet är konstruerat för att ge belöningar i form av digitala troféer, när man uppnår metamål både i och utanför spelets universum. Poängen samlas i en pott som sedan syns på ens användarsida, för till exempel ens vänner. Efter att det snabbt blivit populärt för Xbox 360:s spelargemenskap såg snart även Sony och Valve fördelarna med metabelöningar och skapade sina egna versioner för Playstation network och Steam.

Systemen är numera en integrerad del i alla spel till nämnda plattformar och fungerar förvisso som de är tänkta för spelföretagen. För spelarna kan förstås troféerna vara en förevändning att återkomma till ett spel. Men det är godtyckligt. Belöningarnas mål varierar avsevärt, från att skjuta upp en trädgårdstomte i rymden i Half-life 2 till att samla kaffetermosar i Alan Wake. Vad som troféerna snarare bidrar till är att kittla lyckonerven hos vår inneboende skrytmåns. I stället för att stoltsera med en klumpig pokal i ett vitrinskåp har man en hög poängpott som visar att man har spelat mycket.

Man kan förstås hävda att det är fånigt att skryta, att man inte bryr sig om att visa upp sin poängsamling eller att man inte behöver bevisa något för någon annan. Men åtminstone i min egen bekantskapskrets skrattar man nonchalant och tycker det är löjligt att ens spelpoäng skulle vara en statuspryl, samtidigt som man ändå sitter och jagar obetydliga troféer för att snygga till sin samling – som ett metaspel.

Även om det är långt ifrån allmängiltigt, får det mig ändå att fundera – om man spelar ett spel endast för troféernas skull, har då inte jakten gått för långt? Om man är allt för koncentrerad på att få bästa möjliga resultat och tjuvkikar på målen innan man är klar med spelet finns det en risk att man råkar ut för spoilers.

Kanske är det poetisk rättvisa om upplevelsen blir försämrad för att man smörjer sin egen fåfänga. Men samtidigt är det en oinspirerande utveckling om metapoängjakten dikterar ens spelande, snarare än spelets innehåll.