I början av 90-talet skapade hon sig ett namn med sin installationskonst och kom att förknippas med den. Bland det mest spektakulära hon gjort var verket Ett vattenhem, en serie fuktskadade rum till bostadsmässan Bo01 i Västra hamnen i Malmö. Mest känt blev kanske det vitkaklade helt Svenssonvanliga badrummet som sprutade vatten ur handfat, badkar och toalettstol.
Så när konsthallschefen Bo Nilsson och intendenten Niclas Östlind för tre år sedan (det är den framförhållningen Liljevalchs jobbar med) började diskutera utställningen med konstnären var de helt inställda på att visa upp 2 000 kvadratmeter - det är den generösa yta konsthallen erbjuder sina mitt-i-karriären-konstnärer - med mer eller mindre tekniskt krävande och ofta vätskefyllda installationer.
Det var Meta Isæus-Berlin också. Men sedan hände något. Hon började måla alltmer intensivt.
- Att byta medium var ett stort beslut som jag tog år 2004, säger hon.
- Det blev så tungt att jobba med installationer. Jag började tycka att det var tråkigt
också, hade ju hållit på ganska länge.
- Att måla är en del av mitt liv. Det är inte så konstigt, min pappa är målare.
Skulptur- och installationskonst blev ett sätt att skapa ett eget liv och en egen identitet som konstnär.
Att åter först med viss tvekan närma sig, och sedan intensivt kasta sig (”jag har målat varje dag, var bara ledig en vecka kring jul”) över ett färgsprakande måleri har givit utdelning. Bland annat på flashiga konstmässan Art Basel i Schweiz: ”På denna högaktiva och penningstinna internationella scen av privatsamlare, institutionsföreträdare och mäktiga sponsorer blir jag överraskad av att möta figurativt måleri av Meta Isæus-Berlin, som framför allt utmärkt sig för installationer och objekt”, skrev Sophie Allgårdh i SvD 17 juni 2005.

Mycket såldes. Likaså på nyligen avslutade konstmässan Armory show i New York där förhandlingar med en gallerist med adress på Manhattan pågår.
Men det är naturligtvis inte därför hon lade för galleriet mer svårsåld snickeri- och vvs-teknik på
hyllan.
- Jag målar för att få en roligare vardag. Jag har mer att säga i målningarna - och jag kan säga det omedelbart.
Men Meta Isæus-Berlin vore inte den hon är om hon inte en samtidigt visade ett nyproducerat installationsverk
- Det absolut sista också. Jag har ju slutat med installation, säger hon med eftertryck.
I konsthallens första stora sal, den med dubbel takhöjd direkt innanför entrén, dränker hon ett helt vardagsrum. Ett veritabelt lustmord på en nyborgerlig interiör som har alla förutsättningar att bli en scen man minns.
- En kraftfull ouvertyr, formulerar intendent Östlind.
- En rak höger, säger konstnären.
Det handlar om ett upphöjt golv som döljer vattenbehållare och pumpar. Ett trägolv så som man kan se det i Elle interiör. Ovanpå det står ett träbrunt matbord, det skulle kunna vara arvegods. Tillika en violett fåtölj och en lampa som båda ser ut att kunna vara inköpta på Room. Bokhyllan är fylld med litteratur, bland annat Dan Browns Da Vinci-koden.
Ur hyllans belysningsramp forsar ett
vattenfall. Längs bords-kanten rinner vatten. Över de svällande böckerna, ner på stolarna, fåtöljen och ut över golvet. Verket har en apokalyptisk karaktär samtidigt som det är rofyllt plaskande nedbrytningsarbete. ”Jag förlåter ingenting” är den vagt hotfulla titeln.

Så gott som samtliga verk i den tjocka katalogen, en vacker och nostalgiskt formgiven bok, har utstuderade titlar. På en gång nycklar och rebusar till de olika verken, målningar, teckningar och installationer. De kan vara väldigt raka som ”Tant Sofias porslinsfigurer” eller mer kryptiska som ”Brudens upptäckt”. Själva utställningen har också fått en titel, språkligt nyskapande ”Fickla vrårna”. ”Fickla” ska vara som att lysa med ficklampa. Men vrårna då?
- Hjärnans vrår tänkte jag. Minnet, förklarar Meta Isæus-Berlin.
Minnet, vad man minns, vad som blir kvar när det mesta är glömt är ett genomgående tema i hennes konst.
Men samtidigt befinner sig vrår och hörn kanske lika mycket i de psykiskt laddade rum som Meta Isæus-Berlin låter
betraktaren titta in i sina många nya målningar. För vad får man se på de till ytan ganska stora dukarna om inte interiörer.
I en del går delar av installationernas spartanska möblemang igen medan andra fylls av glamourösare inredningar. Till skillnad från de folktomma tredimensionella rum hon skapat genom åren är målningarna fulla av mänskliga gestalter, män, kvinnor, ungdomar och åldringar.

I en av dem tycker jag mig känna igen Café New York i Budapest, i en annan ett designobjekt från 60-talet, en fåtölj att hänga i taket, Åskbollen, kallad.
”She doesn”t know I know”, heter verket.
Meta Isæus-Berlin behöver inte berätta för mig att gestalten som sitter ihopkurad i sittmöbeln är en tonåring - det syns på kroppsspråket, den andra måste vara modern.
Det kanske handlar om ett möte, om ett samtal och om vad som inte kan sägas mellan.
- Jag tycker att det är imaginära rum. Jag är inte det minsta intresserad av verkligheten eller hur det ser ut, säger Meta Isæus-Berlin medan vi passerar genombrottsverket
från 1993, för en gångs skull utan titel. Installationen omfattar bland annat 2000 par vattenfyllda gummihandskar. Ett halvdussin personer arbetar just med att montera dem och väggen bakom verket var tvungen att förstärkas för att palla tyngden.
Plötsligt förstår jag den känsla av lättnad som genrebytet till det flödande, färgsprakande måleriet måste ha medfört.
- Jag längtar tillbaks till ateljén hela tiden, säger Meta Isæus-Berlin otåligt.
- Jag har nya grejor att jobba för.