På 50-talet kom de filmer som blev Bergmans internationella genombrott och hans första storhetstid. Från den perioden finns många filmer man bör se.

Tonårsfilmen Sommaren med Monika från 1953, som bland andra François Truffaut citerar i sin debut De 400 slagen, introducerade den sexuella, svenska frigjordheten. Gycklarnas afton, om ett resande teatersällskap, är från samma år och väl värd att se. Komedin Sommarnattens leende från 1955, om en magisk midsommar, är min absoluta favoritfilm. Den blev också en framgångsrik musikal.

Det sjunde inseglet från 1957 innehåller filmhistoriens kanske mest kända filmscen med riddaren och döden. Smultronstället, från samma år, kan ses som Bergmans egen variant av Strindbergs Ett drömspel, om en man som gör upp med sitt liv.

Ansiktet, Jungfrukällan, Djävulens öga (åter igen en komedi med Jarl Kulle som Don Juan) kan också rekommenderas.

På 60-talet mörknar Bergmans filmer och blir mer av psykologiska dramer där han brottas med sina personliga demoner. Typiska för denna period är Såsom i en spegel, den mycket omdebatterade Tystnaden – där Bergman sprängde sexvallen i en scen – Persona och Vargtimmen.

På 70-talet gör han vackra Viskningar och rop, om sjukdom och död, och den självrannsakande Höstsonaten. Det är lätt att se Ingrid Bergmans pianist, som offrat sina barn för sin karriär, som ett självporträtt av regissören.

Bergmans försökte låna in utländska skådespelare. Elliot Gould medverkar i Beröringen från 1971. Det blev inte lyckat. Inte heller det tyska experimentet Ormens ägg från 1977 med David Carradine (Bill i Tarantinos Kill Bill filmer) blev någon framgång.

Men på 80-talet förläts allt med dundersuccén Fanny och Alexander, som sammanfattar Bergmans liv och verk på bästa tänkbara vis.