Michael Meschke
Marionettisten
278 s. Wahlström & Widstrand CA 269:-

Michael Meschke, som har grundat Marionetteatern och varit dess förgrundsgestalt under decennier, har bytt konstart och skrivit memoarer, Marionettisten.
Memoargenren är ju tal i egen sak, även om den, mindre självcentrerat än självbiografin, vänder sig ut mot händelser och personer och den livsgärning som motiverat memoarskrivandet. Författaren skall göra rättvisa åt sin insats här i världen och ändå inte kråma sig för mycket. Läsaren får vara skvallerbegiven och misstänksam: vilka hemligheter avslöjas, och vad vibrerar månne under textens yta?
Så - hur iscensätter Meschke sig själv? Hur mycket blir texten information för sakintresserade och hur mycket når han andra, når ut över rampens?
Vi får veta att Michael Meschke föddes i Tyskland år 1931. Fadern var präst och modern organist. Eftersom modern enligt Tysklands nya raslagar räknades som judinna, flyttade familjen 1939 till Sverige. Båda föräldrarna blev lärare vid
Viggbyholmsskolan utanför Stockholm.

Nerven i berättelsen är marionettistens tillblivelse. Här vimlar av namn, belysande anekdoter, bildningsgång, tidiga impulser. Staden Paris upplever Meschke hänfört, med skådespelaren Jean Vilar, mimtraditionens Etienne Decroux och Marcel Marceau, han går i dockteaterlära hos Harro Siegel i Tyskland.
Meschke redogör mer än han återskapar, men det blir en livfull krönika som visar tillbörligt tacksam entusiasm över andras konstnärliga storhet. Även i fortsättningen är han erkännsam, men saken är komplicerad. För trots alla nämnda medarbetare är omgivningen ändå lite blek.
Vi får till exempel läsa om hur "jag" sitter på kafé i Paris majrevoltens år 68. Det står att kaféfolk kastar flaskor och vinglas och "hart när hade massakrerat en oskyldig svensk om jag inte kastat mig och mitt damsällskap till marken." Det märkliga är att damen varit totalt osynlig och glimtar fram enbart i den meningen - där det ändå låter som att bara "jag" nästan råkade illa ut. Är detta
diskretion? Hör det till det språkliga slarv som boken har en hel del av? Eller ser sig memoarskrivaren som totalt ensam även när han uppenbarligen befinner sig i sällskap?

Det är sällan berättelsen hämtar andan. Reflexioner är snabba och allmänna. Alienation har bidragit till yrkesvalet, står det, och den kan vara belastning och tillgång. Meschke säger sig vara "rotad svensk med identitet och hemortsrätt i Sverige" och inte en identitetslös främling - men vari består då alienationen, hur känns den, när märks den? Ämnet avfärdas med att det där "kan förmodligen bara en god psykolog reda ut". Det viktiga uppslaget får inte bottna i det personligt upplevda eller tänkta.
Över huvud taget framstår memoarernas huvudperson mycket som en konstens handlingsmänniska. Han söker läromästare och övar sig, han skulpterar dockor, utverkar anslag, ordnar lokaler, bär lådor, regisserar föreställningar, leder turnéer, skapar sig ett rikt internationellt kontaktnät och ett livsmönster av resande i olika världsdelar. Han
talar själv om sin stora otålighet och att han nog varit maktfullkomlig. Han framställer sig som en eldsjäl, en outtröttligt strävande Faust, en kringfarande Odysseus, en Don Quijote som slåss mot allsköns hinder.
Efter barn- och ungdomskapitlen kommer det självbiografiska stoffet i skymundan. Kort redovisas ett äktenskap, ett samboförhållande och - med större förtjusning - två döttrar. Mycket mer utförligt och systematiskt talar memoaren om aspekter av konstarten marionetteater. Det är utmärkt i och för sig, pedagogiskt, koncentrerat. Men boken sönderfaller i dels liv och dels konst, och det hade varit intressant att få veta mer om beröringen mellan de två, friktionsytan.

Kanske hindras detta av att gammalt groll verkar så bortdisciplinerat, eller förbehållet en privatare publik. De här minnena hålls i hårda nypor, och de synliga sparkarna är få. Det är som att en annan bok är gömd under, kanske bittrare, mindre garderad och förbindlig.
Mot slutet har författaren-huvudpersonen lämnat ledningen av
Marionetteatern men är fortfarande professor vid Dramatiska Institutet och förestår Marionettmuseet. Han summerar att det viktiga nog har varit att ge liv. Och skildringen utstrålar här en hel del lycka, som inte enbart verkar beslutsam. Den unnar man marionettisten.
Själva memoarerna hade gärna fått nå ytterligare ett skikt av avklarnad reflexion. Och den stora konstnärliga uppmärksamhet som Meschke har ägnat teaterkonsten hade han kunnat bestå också sin nya genre och dess särskilda uttrycksmedel.

kultur@svd.se