De nominerade till det hittills så prestigefyllda brittiska Mercury-priset har just offentliggjorts. Jag har varit den första att skriva under på att de i tjugo års tid har visat en ypperlig fingertoppskänsla och pionjäranda. Vinnarna har inte alltid kanske blivit de jag önskade men själva ursprungslistan har undantagslöst varit ganska imponerande och pekat ut en bredd av brittisk musik som aldrig har varit rädd för att vare sig vara för smal eller bred.

I år känns det som de lite halvhjärtat abdikerar från tronen som västvärldens dokumenterat viktigaste musikpris.

De nominerade är Alt-Js krystade möte mellan folkrock och dubstep, Django Djangos hyfsat intellektuella David Byrne-drömmar, Field Musics XTC-eska konstpop, Ben Howards vanvettigt tråkiga arenarock, Richard Hawleys lite missriktade försök att göra ett konventionellt britrockalbum, Sam Lees folkrock-retro och The Maccabees urtypiska britpop.

Soulsångerskan Lianne La Havas har jag ingenting emot, inte heller Michael Kiwanukas fina Home again.

Roller Trios moderna jazz är ett helt korrekt val, Jessie Wares popalbum med rötterna i UK garage och dubstep likaså.

Men den sista artisten på listan är den ende jag faktiskt på allvar skulle vilja se nominerad är rapparen – och numera filmregissören - Plan B för hans post-kravall-album Ill Manors.

Fast det är också betydligt mer för ambition och texter än för själva musiken.

I stort är det en nästan fascinerande irrelevant lista som Mercury-juryn presenterar i år.

Var är LV och Kindness? Paul Buchanan, Lightships och Rustie? Cooly G, Mala, Damon Albarns alkemistopera eller hans afrorockprojekt Rocket Juice & The Moon? Eller, för den delen, till och med Dexys vaudevilleskt excentriska återkomst efter 27 år?

Kanske också Matthew Dear och Hot Chips älskvärda utbrytarduo The 2 Bears?

Jag ber om ursäkt om den här krönikan plötsligt förvandlades till manisk namedropping – som vore det 1996 – men jag är lite för upprörd över något jag så länge har litat på och brytt mig om och vill nog just därför skrika och vråla en smula om de så utmärkta och förbisedda alternativen. I alla fall några av dem. Du får helt enkelt bara ta alla dessa artistnamn som just har flimrat förbi som rena rekommendationer, fyllda av makalös musik som har förgyllt mitt 2012 och alla har kraften att gör detsamma för ditt.

Jag slutar här för i dag så att du hinner gå och hämta anteckningsblock och penna innan jag efter ett djupt andetag börjar rabbla som en tokig om Actress ojämförligt briljanta technoalbum från i våras.