The xx har blivit äldre. De har blivit bättre. När London-trion arbetade fram sin debutskiva ”xx”, som släpptes 2009, var de ännu alldeles för unga för att komma in (legalt) på nattklubbarna. När The xx:s nya skiva ”Coexist” släpps på måndag har medlemmarna låtit klubbnätterna ta sig in bland låtarna. Det är en ny värld som öppnat sig för Romy Madley Croft, Jamie Smith och Oliver Sim; en alldeles perfekt miljö där ekot från den moderna dansmusiken alltid hörs runt i hörnet, den smyger sig fram, tar över hela alltet för att sedan röra sig vidare.

The xx anno 2012 är en mäktig upplevelse. Det är ingen konsert, ingen show, ingen vanlig spelning. Det är just en upplevelse. En timme och åtta minuter av samtiden paketerad i domedagsfärgade beats.

Visst är det lysande när Romy Madley Croft låter sin röst ställas mot Oliver Sims. När de båda berättar samma sak fast ändå inte. När de rör sig i samma riktning fast på olika, parallella vägar. The xx må vara unga; representanter för en generation som precis lämnat uppväxten för att gå in i det vuxna livet. Men deras magkänsla är allt annat än trevande. Madley Croft, Smith och Sim äger en fascinerande känsla för vad som är rätt, för vad som behöver göras för att ringa in just nu. The xx är bandet som berättar för oss om 2012.

Vem vet om de kommer att fortsätta berätta om – låt säga – 20 år men inte spelar det egentligen någon roll. När Jamie Smith ger sig på de elektroniska trummorna, när Romy Madley Croft och Oliver Sim finns där för att bygga upp instrumentala kulisser till en klubb i Brixton, en timme före stängning – det är då som om ingenting säger mer om samtiden än The xx. Trion låter musiken vävas ihop av ett makalöst självförtroende. Det hörs ingen ängslan, märks ingen tvekan. I ”Shelter” börjar glitter droppa från taket och hela salen skimrar och gnistrar.

Precis som The xx själva. De gör inga fel.