STOCKHOLM År efter år diskuterar musikjournalister världen över om popmusiken till slut har spelat ut sin roll eller om den fortfarande betyder lika mycket. Slentrianmässigt slänger många av oss ur oss att den har förlorat sin sprängkraft eller sin förmåga att förena och förändra. Hur den snarare verkar i tusen olika små marginaler som aldrig möts och nöjer sig med att nå de redan övertygade. Eller möjligen reduceras till ren bakgrundsmusik och trivial underhållning på gigantiska arenor.

Just när man motvilligt har accepterat att det kanske faktiskt förhåller sig så och man är beredd att magasinera rocken i en låda på vinden bredvid andra uttjänta museiföremål som, säg, faxen och limericken, så vaknar den till och bevisar motsatsen.

Frank Ocean, en ung svart amerikansk r’n’b-artist och kompositör, på god väg att bli den moderna soulens allra största stjärna förklarar på sin blogg att hans kärlekssånger är riktade till en man.

Han gör det i en hiphop-kontext där homofobi traditionsenligt nästan utgör en av grundpelarna. I alla fall är det något som man tar för givet i stället för tvärtom, något som gör Frank Ocean till en smått revolutionerande artist och modig förebild.

Och i Ryssland riskerar tre unga kvinnor från det feministiska punkkollektivet Pussy Riot upp till sju års fängelse, ett straff lika hårt som det för mord, för att ha stått upp för yttrandefrihet och rätten att kritisera regimen och kyrkans makt.

Det finns knappt mycket mer än två korta uppträdanden och en mp3:a att lyssna på när man försöker finkamma nätet på musik med Pussy Riot.

Men frågan är om det ens är intressant.

De är ju tveklöst redan det här decenniets viktigaste popband ändå.

Tillsammans säger Frank Ocean och Pussy Riot så oerhört mycket om den här tiden. När man efterlyser politisk musik – i synnerhet i Sverige – fastnar man i småsinta argument om höger och vänster eller arvet från progg och punk.

2012 finns det musik som är mer politisk än någonsin tidigare. Frank Ocean och Pussy Riot ställer grundläggande frågor om yttrandefrihet och rätten att älska en annan människa och hela världen sätter sig upp och lyssnar.

De flesta av oss tar dessa saker för givet. Men placerar man popmusiken i nya kontexter – geografiska, kulturella, politiska – får den, som vi alla nu har märkt, en roll som både förmår att ändra normer och med en enad medial världsopinion bakom sig och tv-kameror riktade mot en domstol i Moskva kanske, kanske till och med störta regeringar.