Som man ropar i skogen får man svar, heter det. Men vad händer när man inte ropar alls utan tillitsfull traskar på, och i värsta fall sugs ner i ett lömskt kärr? Då önskar man nog att man hade ropat i tid. Vi är troligen många som funderar över dessa frågor när Lex Orwell, efter någon liten ansiktslyftning, har klubbats av de folkvalda.

De kommer inte att stanna vid FRA:s närmast obegränsade möjligheter till ingrepp i medborgarnas privatliv. I en synnerligen läsvärd artikel pekar Pär Ström (SvD 18/7) på ett flertal andra övergrepp mot den enskildes integritet som redan finns eller planeras. Om dessa åtgärder skulle genomföras kan inte ens en fluga ta sig igenom myndigheternas övervakningsnät. Storebror ser oss: när vi kör bil, använder kollektivtrafiken, betalar vår skatt, besöker mormor, går på krogen eller handlar. Experiment med hypersmarta övervakningskameror med ansiktsigenkänning, beteendetolkning och läppläsning pågår redan, enligt Ström.

Vem vill leva i ett sådant samhälle? Hur kunde det bli så?

En del av svaret kan nog ges om man lyssnar till ett annat ordstäv: Som man bäddar får man ligga. Sakta men säkert har vi skapat ett samhällsklimat där det inte ses som anmärkningsvärt när människor offentligen vänder ut och in på sig själva. Varken deltagarna i, och producenterna av, tv-serier som ”Robinson”, ”Bonde söker fru” eller tårdränkta bekännelser och förlåtelse tycks ens kunna stava till integritet. Detsamma gäller förstås tryckta medier i vilka ”kändisar” blottlägger sina privatliv, och är de inte tvättäkta kändisar så hoppas de att bli det när allmänheten har fått ta del av sådant som tidigare skyddades av privatlivets helgd.

I medierna har vi ropat högt och förkunnat att vi inte ger ett vitten för begreppet ”integritet”, och gärna låter oss underhållas av mentala blottare. Denna uppenbara likgiltighet för integriteten har med säkerhet bidragit till att våra folkvalda, på ett par undantag när, har fått för sig att svenska folket utan knot skulle lägga sig på FRA:s spikmatta.

Dessbättre vaknade stora delar av svenska folket, inte minst de politiska ungdomsförbunden, till och skrek AJ! Fast det var för sent för att regeringen skulle rulla ihop spikmattan helt och hållet.

Nu gäller det att se upp för nästa, planerade, eller delvis redan befintliga, spikmatta. Bäst gör man det genom att återge begreppet ”integritet” dess fulla vikt och värde. Jag medger att det inte blir alldeles lätt. Allt för många har aldrig lärt sig att känna igen rågången mellan vänlig, tillmötesgående öppenhet, både mot vänner och främlingar, och kränkning av den egna eller and­ras integritet. Inte heller lär underhållningsindustrin vara benägen att göra sig av med det trumkort man har i en hämningslös integritetskränkning.