Häromsistens befann jag mig i ett sällskap där det tilltagande galaraseriet i tv kom på tal: fotbollsgala, guldbaggegala, idrottsgala – men också alla välgörenhetsgalor. Varje ny katastrof kan bli en gala. Trots sina skilda teman är alla dessa galor till förväxling lika, i det närmaste utbytbara, vare sig de sedan leds av Johan Glans eller Peter Settman. I mitt sällskap var vi samtidigt rörande eniga: nog har de ofta också under senare år tenderat att bli allt plattare och tristare? Nog har skämten blivit mer enahanda? De är ängsligare på något vis, mer behagsjuka – uppenbarligen gäller det till varje pris att inte stöta bort några tittare. Genom hela genren verkar det gå ett populistiskt stråk, som samtidigt paradoxalt tycks motverka sitt eget syfte. Det blir faktiskt inte roligare så.
För att sedan inte tala om alla dessa röstningar, med eller utan tillhörande insamling… Som om det interaktiva momentet fortfarande vore en splitterny uppfinning, som kunde ge legitimitet åt det mesta. Ge tittarna en kod bara, så går allt hem. Då blir de delaktiga och får själva vara med och påverka. För visst gör väl röstningarna medierna demokratiska, precis som kommentarerna på chatten?
Tanken dyker osökt upp hos mig på nytt under dessa veckor när melodifestivalsfebern härjar som värst i medierna. Det faktum att tv-tittarna nu tycks svika (SvD 24/2) kan väl ändå knappast komma som någon överraskning. För grundproblemet med Melodifestivalen, som den kommit att utvecklas, är just att den försöker vara allt samtidigt. Å ena sidan har den blivit ett uttagningsprogram à la Idol. Å andra sidan spelar den just på galasträngarna. Redan att vara med i en deltävling betyder glamour och galaglitter. Men själva programmet är inte särskilt djärvt. Det är knappast ens en schlagertävling längre, utan snarare – som kollegan Dan Backman uttryckte det – ”ett opersonligt monster”.
När nu äntligen deltävlingarna är över kan man alltid – som om det inte hade varit nog med helgens pådrag – roa sig med att se den senaste tävlingen i repris, och det ändå inte på den allra mest hopplösa sändningstiden. Och redaktionen twittrar käckt: ”En blå måndag har det varit helt enkelt. Nu samlar vi kraft för en andra chans.”
Galaraseriet, med dess pladder i strålkastarljuset, är det som återstår när allt har blivit yta, när varken tv-medium eller verklighet får ha mer än en dimension. Dags att sovra och slipa galorna – av respekt för tittarna.
