–Jag började skriva Kvinnan i Jerusalem under andra intifadan, berättar den israeliska författaren A B Yehoshua under en fika på hans hotell i Stockholm.

–Då visade det sig att vi inte vet hur man gör när oskyldiga civila dödas av terrorister. Så fort en soldat dödas finns det ritualer. Vi känner till hur man sörjer, och förstår varför han dog. Hans död har mening.

Men vad för slags död dör den som dricker kaffe på ett fik ena sekunden, och är utplånad nästa? En icke existerande död, förklarar Yehoshua, för den israeliska policyn är att forsla undan demolerade bussar och bilar så snabbt som möjligt, städa gatan eller torget, noga tvätta bort allt blod – och sedan ta ner avspärrningarna, som om ingenting har hänt.

I Kvinnan i Jerusalem dödas städerskan Yulia Ragayev under en självmordsattack. Hon är kristen, kommer från någon av de forna Sovjetrepublikerna och arbetade på ett stort bageri i staden. Slutligen är hon den enda i boken som författaren har gett ett namn, för att hedra henne.

Efter dådet anklagar en tidning bageriets ägare för att inte bry sig om sina anställda, och helt sakna medkänsla, för kvinnan har legat oidentifierad på bårhuset i flera dagar.

–För närvarande lider vi brist på empati i Israel. Det har blivit ett grymmare samhälle. Jag ser det överallt, och det oroar mig mycket, och var det som fick mig att skriva boken.

Yehoshua sitter längst ut på soffkanten i hotellrummet, lutar sig mot mig och talar ihärdigt och bubblande, ibland hoppfullt och ibland uppgivet, med en karaktäristisk läspning, som gör honom betydligt yngre än sina 72 – och talar och talar tills jag avbryter och säger att han inte svarar på frågan. Det upprepas, och var gång tystnar han, ler mjukt och börjar om.

En del betraktar honom som en särskilt viktig röst, för att han är den enda sefardiska juden bland Israels stora författare, den enda orientalen – samt för att han tillhör en familj som har varit i landet i fem generationer, och alltså levde där långt före den stora judiska invandringen på 1900-talet.

–Med min historia känns det extra svårt när min son berättar hur mycket han satsar på att mitt barnbarn ska lära sig perfekt engelska. Det handlar om att vända blicken mot utlandet, och är ett nytt fenomen, något vi ännu inte har vant oss vid: en alienation gentemot Israel, ett ointresse, ett bortvändande, och i vissa fall en aversion.

Mer än en femtedel av landets akademiker lever och verkar i USA, framöver kanske även författarens barnbarn, och enligt Yehoshua är denna ”brain-drain” ännu en signal som visar hur befolkningens relation till Israel förändras till det sämre.

I en annan av hans romaner dödas en israelisk kvinna i en palestinsk självmordsattack. Efteråt isolerar sig hennes man i Afrika, och vill inte längre ha något med Israel att göra.

–När hans svägerska besöker honom har hon med sig israeliska dagstidningar. Han tar emot dem – och stoppar dem direkt i elden. Just den scenen var det många läsare som reagerade starkt på. Så gör inte en israel.

–I själva verket är många av oss väldigt trötta på konflikten, på korruptionen, på Israel, säger Yehoshua och ser med ens utmattad ut. Dags för mer kaffe. Sedan berättar han om de tio dagarna i Paris, som föregick besöket i Stockholm. Han och hustrun bestämde att till varje pris försöka stänga ute alla nyheter från Israel.

–Vi tog time out, säger han och ler som ett okynnigt barn. Alla behöver det.

Israelisk kultur blommar, särskilt i Tel Aviv, och landets konst, film, dans och litteratur gör avtryck i Europa och USA. Men Yehoshua har blandade känslor inför uppsvinget, och ser det emellanåt som ett varsel, ett tecken på annalkande mörker.

–Det finns många historiska exempel, som Berlin, som nådde en kulturell höjdpunkt under mellankrigstiden, precis före nazismen.

Förr var han känd som den stora optimisten bland Israels författare, men som framgår har han bytt sida, efter en serie djupa besvikelser, varav en handlar om bosättningarna – ”hur kunde vi, vårt absolut största misstag” – och en annan om palestinierna som fortsatte att beskjuta Israel efter att de hade fått ta över Gaza – ”hur kunde de, vi hade ju lämnat området”.

Även USA har gjort honom desillusionerad.

–Utrikesminister Rice besöker oss och grannarna över 20 gånger. Och åstadkommer vad? Hon har inte ens kunnat pressa regeringen till att åtminstone montera ned de bosättningar som enligt israelisk lag är illegala.

Därför sätter han sin tillit till Europa – ”själva klarar vi inte det här, det är för stort” – även om han knappast blev uppmuntrad under sina senaste besök i Rom och Paris.

–Italienarna säger: det går inte, vi har alldeles för många egna svårigheter, och fransmännen säger: det går inte, vi är alldeles för svaga.

Vad är det stora problemet i konflikten?

–Den avgörande frågan handlar om gamla stan i Jerusalem. Allt annat går faktiskt att lösa. Det är uteslutet med israelisk överhöghet över de tre religionernas heliga platser, och vi måste alltså skapa en helt ny typ av politisk konstruktion, förklarar han – och ser trött ut igen. Mer kaffe.

När det gäller Jerusalem är han besviken på de kristna, som han tycker tar för lite ansvar, ”och som borde säga till judarna och muslimerna att nu räcker det, nu går vi kristna in som likvärdig part, och så löser vi det här tillsammans alla tre”.

Är det svårt att vara israelisk författare?

–Inte alls, vi har mängder av utmärkt material, svarar han och lägger leende till att man förstås alltid oroar sig för att journalisterna i utlandet inte är så intresserade av den nya boken, utan i första hand vill fråga om situationen i Mellanöstern.