What strange appetites we have
That make us rewind time and summon up the landscapes of our pain

(ur Tony Hauglands Donkey Gospel)

För ganska exakt ett och ett halvt år sedan satt jag på en gigantisk säng i ett överdimensionerat amerikanskt hotellrum i en gudsförgäten del av Vermont. På tv:n ägnade countrykanalen CMT hela helgen åt mer eller mindre krystade listprogram.
Men en av de här listorna fastnade, den de kallade The 100 best somebody done somebody wrong songs ever. På femte plats låg givetvis BJ Thomas (Hey won”t you play) another somebody done somebody wrong song.
Listan fastnade för att jag - som så många andra vuxna män - har ett chip i huvudet, kanske i hjärtat, som förvånansvärt enkelt aktiveras av sorgliga sånger om svartsjuka och svek. Hur lycklig jag än må vara för stunden behövs det bara en välriktad rad från en röst jag tror på för att försättas i en melankolisk självrannsakan om allt man gjort fel, allt som gick åt helvete, allt det som kunde ha blivit.
Just i countryvärlden är det
här musikens själva fundament. Den är formgiven för att krossa allt motstånd och tränga rakt igenom huden på den iskallaste och stenhårdaste av rödnackade truckdrivers.

Jag tänker bara på detta för att jag lyssnar på nya skivor med två av vår tids bittraste britter - Graham Coxon och Tv Personalities Dan Treacy. Båda uppnår de countryballadens effekt men gör det med ett betydligt starkare resultat. Allt tack vare ett livslångt, notoriskt självhat. Där countrymännen gråter i ölen med Hennes namn för evigt tatuerat över bröstet har Dan och Graham alltid vetat att de kommer att bli lämnade. Det har aldrig ens rått någon tvekan om det, varenda textrad är en självuppfyllande profetia.
Här finns inget hat, ingen hämndlystnad. Inte heller någon ryggrad. Allt är ett enda utdraget, och väldigt katolskt: det här är precis vad jag förtjänar, jag är inte värd mer.
Så de bemöter sin förlorade kärlek med förståelse, överseende och ett vänligt leende. Jag förstår, älskling, jag har alltid vetat att du skulle lämna
mig för en bättre man. Och det är så sjukt sorgligt som det överhuvudtaget kan bli.
I synnerhet är det de tre avslutande balladerna på Television Personalities rörande comebackalbum My dark places som etsar sig fast. Jag hoppas att du är lycklig med din nya man, min älskling. Jag hoppas att han är allt du ville att jag skulle vara. Jag hoppas han köper blommor till dig. Och fina presenter. Det gjorde ju aldrig jag.
Den kompletta uppgivenheten, stolthet och självkänsla - ord som inte ens existerar i deras vokabulär.
Jag vet inte om jag vill krama eller spöa dem.