Webb-tv
Russell Crowe spelar den legendariske karaktär som generationer lärt känna som Robin Hood och vars äventyr överlevt i modern mytologi och väckt fantasin hos de som delar hans äventyrslust och rättfärdighet.
Enligt myten pågår det någonstans i Stockholm ständigt åtminstone en modevecka. Detta är fortfarande inte hundraprocentigt bevisat. Det finns ju en vag möjlighet att det bara känns så.
Vad som däremot nyligen har bevisats vetenskapligt är att det alltid är medeltidsvecka i Hollywood. Medeltidsvecka är förstås en aningen missvisande beskrivning. Men forskarteamet, precis som världens samlade filmkritiker, bryr sig inte tillräckligt mycket om genren för att orka dela upp den i mer korrekta subgenrer.
Så även jag tänker fortsätta använda medeltidsveckan som ett symboliskt samlingsnamn för alla tre och halv timme långa fantasifilmer där handlingen undantagslöst kan sammanfattas med att tretusen män med dragna svärd och yxor rusar mot varandra i lera, alla iklädda forngrekiska läderkjolar eller strumpbyxor. Och de bör givetvis göra det till den tyske kompositören Carl Orffs obligatoriskt gotiska Carmina Burana. Oavsett vilket årtusende handlingen egentligen äger rum i. Eller på vilken kontinent. Det är inte så noga.
Just den här våren är de fler än någonsin. När jag sitter vid frukostbordet och i The Times läser en genomgång av stundande filmpremiärer är det nästan makabert hur stor procent av dem som är just episkt supermanliga mastodontverk i historiska hittepåmiljöer.
Prince of Persia: Sands of time med Jake Gyllenhaal. Nicolas Cage i digerdödsdramat Season of the witch. Ännu en version av Robin Hood, den här gången med Russell Crowe i de gröna strumpbyxorna. Nyinspelningen av mastodontfilmen Clash of the Titans i grekisk gudsvrede-miljö. Och så vikingaseposet Valhalla rising förstås. Och detta är förmodligen bara ett axplock, russinen i medeltidskakan.
Det är ju ingen hemlighet att de rent estetiskt utgör filmens konservativa motsvarighet till bombastisk heavy metal, rollspel och, förstås, dataspelsvärldens kärlek till hedniska namn och hillebarder. De kostar miljarder, någon går uppenbarligen och ser dem allihop. Ändå befinner deras upphovsmän – ja, alltid män – sig alltid i automatisk försvarsställning redan innan de haft premiär
Jag älskar ju också att slarvigt dra dem alla över en lätt föraktfull kam. Men det märkliga är hur även de som känner sig manade att rusa till valfritt mastodontepos försvar gör det med en uttalad medvetenhet – med den så kallade glimten i ögat – om hur masscener med soldater i skinnkjolar är något djupt löjeväckande.
Medan andra filmgenrer sakta dör ut för att långt senare återfödas i nya moderna skepnader fortsätter den manliga medeltidsveckan att bara pågå helt ostört vid sidan av verkligheten, en liten bit bort som vore den ett fridlyst reservat för vuxna pojkar.
