Det hänger fiskedrag och blåvita jultallrikar från 70-talet i skyltfönstret. Inne i butiken Fiske och Antikt är det tyst och folktomt, och mannen bakom disken är mycket upptagen av något som ser ut som kvällstidningens sportbilaga.
Bäst att inte störa. Och är man på jakt efter det ”nya Hornstull” finns här ändå inte mycket att hämta.
Men det räcker att gå tvärs över gatan för att se att något håller på att hända i det som länge kallats Knivsöder. På Hornsgatan 178 kan man köpa Designtorgsprylar eller en färggrann sodasifon för 569 kronor.
- Det ska vara lustfylld design, säger Carin Forsberg när hon ska förklara butikens koncept.
Hon och maken Olle öppnade Formilur i våras. Och de känner sig lite som pionjärer i området.
- Vi är den första butiken i den här kategorin. Hornstull har ju varit lite off, säger Carin Forsberg medan Norah Jones sammetslena röst fyller butiken.
Hornstull har inte bara varit off. Det har ansetts ruffigt, fult och nedgånget. Det har beskrivits som Södersunkets sista fäste.

Men till vissas förtvivlan håller Hornstull på att omvandlas till en hipp och välmående stadsdel. Det pågår helt enkelt en gentrifiering.
Gentrifiering är en sociologisk term som betyder statusmässig uppgradering. Det handlar om att bortskämd medelklass tar över det som en gång var arbetarklassbebyggelse i centrala lägen. Ölhak ersätts av sushiställen, bisarra affärer lämnar plats åt kedjebutiker.
Gentrifieringen är redan överstökad på de flesta håll i Stockholms innerstad. Men längst bort på västra Söder har det funnits en motståndsficka. Kvarteren kring Långholmsgatan - en gata som inte ens den mest lokalpatriotiske kan kalla vacker - har länge stått emot medelklassinvasionen. Hornstull har på något magiskt sätt förblivit ett område utan svindyra frisersalonger och butiker med Filippa K-tröjor. Men i ett Stockholm där medelklassen blir allt större, medan arbetarklassen krymper, sprider sig gentrifieringen i allt vidare cirklar.

Det intressanta med Hornstull är att processen ännu inte är avklarad. Och sådana platser har en tendens att dra åt sig kreativa människor och folk på jakt efter det ”äkta”.
Det är ingen slump att trendanalytikern Cay Bond flyttat sitt kontor hit. Det är inte heller någon slump att gatumarknaden Street finns just här. Området är ”perfekt”, förklarar initiativtagaren John Higson.
- Det är lite rufft, lite nedgånget, lite industriellt. Här kan vi själva skapa någonting, säger han när han ska beskriva platsen vid Hornstulls strand där formgivare och andra snart ska slå upp sina bord för en stor julmarknad samtidigt som ny ljussättning ska få området att glittra och glimma.

Sociologen Mats Franzén har forskat om Söders historia. Han ger en snabbföreläsning om gentrifieringen, som börjar i Maria församling och slutar i Högalid.
- Kvarteren kring Mosebacke torg, Mariatorget och Swedenborgsgatan har alltid varit lite finare och 70-talets renoveringar på Mariaberget och Katarinaberget gjorde husen där attraktiva för medelklassen, säger han.
Kvarteren kring Söders kyrkor har också
ansetts lite fina. Katarina församling norr om Folkungagatan har haft högre status än Katarina söder om Folkungagatan.
- Krogexplosionen på Skånegatan öppnade södra delen av Katarina under andra halvan av 80-talet. Sedan kan man se hur gentrifieringen sprids Bondegatan och Skånegatan ut. Slutligen nås även Sofia församling, med sina många smålägenheter, säger Mats Franzén.

Allra sist kommer gentrifieringen till Högalids församling. Men det beror inte enbart på mängden enrummare. Hornstull är lite avskuret från övriga Söder; det är som om innerstaden är på väg att tappa greppet när Hornsgatan passerat Zinkensdamm och det plötsligt dyker upp miljonprogramsbebyggelse med förortskänsla. 60- och 70-talet for hårt fram med Hornstull.
- Detta har hållt tillbaka gentrifieringen, som söker det gamla och det genuina. Gentrifieringen rymmer ursprungligen en kritik av konsumtionssamhället och den moderna storskaligheten, säger Mats Franzén.
Det ironiska är att när gentrifierarna ”upptäckt” ett område leder det till högre bostadspriser och dyrare mackor på fiken. Plötsligt blir det coolt att bo på den plats de tagit i besittning. Gradvis flyttar en mer välbeställd befolkning in. Fastighetsägarna inser att de kan ta ut högre hyror för sina butikslokaler och förr eller senare dyker de stora kedjorna upp.
Men vid Hornstull slipper man fortfarande kedjebutikerna som annars fyller stan. Här finns inget H&M, inget Waynes Coffee, inget Coffehouse by George.

Gustav Bergström, som brer leverpastejmackor på Hornstulls mjölkbar, kan inte ens tänka sig att servera en ciabatta.
- Nej herregud, utbrister han och förklarar att han är ”mycket irriterad” på alla så kallade italienska och amerikanska kaféer som serverar mozzarellafylld ciabatta och uppsvällda muffins i parti och minut.
Det som utmärker gentrifieringens tidigare skede, oavsett om vi talar London, Stockholm eller New York, är att man kan hitta det som inte är så mainstream och vinstmaximerat.
- Billiga områden är alltid bra för där frodas sådant som inte är så ekonomiskt gångbart, säger Gustav Bergström som känner sig nöjd med att ha kommit till Hornstull i ett hyfsat tidigt skede.
Men han inser att det bara är en tidsfråga innan området är lika uppiffat som resten av innerstan. På bussen från bostaden på Gärdet har han hört Östermalmspensionärer prata om att ta en tur till Street vid Hornstulls strand, som om det vore den naturligaste sak i världen.

Knivsöder är uppenbarligen på väg att bli en ”vanlig” del av stan.
- Det är väl oundvikligt, säger Gustav Bergström medan han omsorgsfullt dekorerar en skink- och ostmacka med rädisa och vindruvor.
Omvandlingen från gammalt och ofta nedgånget arbetarområde till hippa och slutligen exklusiva kvarter är ingen smärtfri process. Ofta skildras gentrifieringen som något beklagligt.
- Om tio år är det väl rena Kungsholmen eller Östermalm här, säger Magnus Johansson lite ödesmättat.
Han har bott i området i 18 år, och jag hittar honom en sen kväll i Mickes skivaffär, butiken som enligt skylten på dörren håller öppet ”från 11 till kvällen”.

Trafiken dånar ute på Långholmsgatan. Magnus Johansson säger att han inte är odelat glad över det som pågår i kvarteren.
- Jag tyckte det var schysstare här förr. Det fanns mer original, och det gillar jag, förklarar han.
Sociologen Mats Franzén konstaterar att gentrifierinsprocessen rymmer många dimensioner. Utan den upprustning som följer av gentrifieringen riskerar nedgångna områden att hamna i en ond cirkel av underinvesteringar och utanförskap.
Gentrifiering kan också betraktas ur ett genusperspektiv, menar han. Ofta är det en ganska manlig värld, med många ölkaféer och ibland en hel del kriminalitet, som förändras genom gentrifieringen.
- Många av de här klassiska arbetarstadsdelarna har ju rymt en hel del tuffa miljöer, säger Mats Franzén och tillägger att detta gäller såväl Södermalm som det nu så trendiga Islington i London.
- Delar av Islington är ju riktiga gamla råskinnskvarter.

Micke Englund, som sitter bakom disken i sin skivbutik, säger att han älskar Hornstull
lika mycket i dag som när han först flyttade hit.
- När jag kom hit för åtta år sedan var ett flertal av fasaderna här anskrämliga, säger han och andra i butiken fyller i med att berätta om lyxrenoveringar och försvunna ölkaféer.
- På gott och ont har det förändrats, säger Micke Englund och fortsätter att prismärka singlar med en stor apparat.
Sven-Bertil Taube, 10 kronor. Count Basie, 20 kronor. Bee Gees, 40 kronor. En kund kommer in och Micke Englund förklarar hur man ska handskas med den trilskande ytterdörren - ännu dröjer det innan allt är väloljat och strömlinjeformat vid Hornstull.