Den här historien börjar i den lilla byn Harmånger söder om Sundsvall. Där bodde Leonard, som drack, som levde i utkanten, och som alla var rädda för, och där bodde Thomas Hammarberg, den väluppfostrade sonen till landsortsläkaren – och en dag möts de, i skogen:

–Jag var ute och skidade, följde ett spår och kom plötsligt till en glänta där en rasande person yxade ner den ena granen efter den andra. Det var Leonard. Jag blev rädd och tänkte vända. Men han hade sett mig och vinkade åt mig att komma närmare. Med ens mindes jag att jag hade en apelsin i ryggsäcken, och tog fram och bjöd. Han skalade den, tog halva och lämnade tillbaka resten. Sedan satte vi oss på en nedhuggen trädstam, åt klyftorna under tystnad.

Det var första mötet med ”den andre”, som Thomas Hammarberg minns det.

Det blev fler, och ett livslångt engagemang för ”de andra”, samt en framgångsrik karriär.

Vi träffas samma vecka som han har flyttat hem till Kärrtorp igen, efter sex år i Strasbourg, som Europarådets kommissionär för de mänskliga rättigheterna, som en moralens sheriff.

Han har övervakat situationen i 47 länder, besökt dem alla, en del flera gånger, och vanligtvis anländer han först till huvudstaden, med sitt följe, och med mängder av aktuell information i bagaget, sammanställd av hemmafronten, de 20 andra i Strasbourg, som gör research inför varje resa.

–Man måste ha på fötterna, in i minsta detalj. Det är oerhört viktigt. Du kan inte komma med ett enda fel; det utnyttjas direkt, och du förlorar i auktoritet.

Väl på plats börjar han med att möta landets NGO:s och frivilligorganisationer. Sedan ger han sig ut på fältet, med sin stab, och besöker barnhem, flyktinganläggningar, romska läger, fängelser, för att till sist konfrontera regeringen med vad han har sett och hört – och sedan kanske avslöja för omvärlden att ett visst land har gått över gränsen för vad som tillåts, om man ska få vara med i Europarådet.

Nu senast har han bråkat med Storbritannien, om hur det är i landets fängelser.

–Fångarna får inte rösta, vilket är en självklarhet i Sverige och i de flesta länder på kontinenten. Varför inte? Och om de inte får rösta måste denna demokratiska begränsning också skrivas ner i domslutet. Förutom att vara inlåst straffas man alltså genom att placeras utanför landets demokratiska processer.

Över lag tycker han att EU-länderna har blivit självgoda, även Sverige, som om de står ovanför denna typ av granskning.

–I de flesta länder inom EU lyder frågan om mänskliga rättigheter under utrikesdepartementet. Varför det? Jo, det är ett problem som utlandet har, inte vi.

Ett aktuellt exempel är den turnerande utställningen om Raoul Wallenberg, som planerades av svenska UD, och som ursprungligen endast skulle visas i utlandet, som om vi i Sverige inte behöver lära oss om kurage och tolerans.

När han avgår finns flera regeringar som är innerligt trötta på honom, förklarar han, och som tycker det ska bli skönt att han inte lägger sig i längre, till exempel den på Malta som ”gång på gång sköt upp våra planerade besök, och klagade på att man var upptagen med alla flyktingar som hade kommit till ön, men det var ju det vi ville titta på”.

I samband med att han lämnar Europarådet ger han också ut en bok, Retoriken och verkligheten, en dyster genomgång av hur illa det är ställt med de mänskliga rättigheterna, särskilt i de tidigare Sovjetländerna – ”arvet från kommunisttiden är mycket djupare än man tror, och fortsätter att påverka nya generationer”.

På några få områden går det framåt. Det gäller accepterandet av de homosexuella och förbudet mot barnaga och kampen för statliga diskrimineringsombud.

På andra står allt stilla, och har gjort det länge, som ifråga om romerna, en grupp som han har varit engagerad i sedan 60-talet, och som har det avsevärt sämre än några andra.

Han ser bedrövad och trött ut när vi talar om romernas situation, vilar huvudet i händerna, och kontrar håglöst med att det faktiskt finns några romer som har blivit akademiker, bland annat i Rumänien och Polen.

–De måste in på arbetsmarknaden, säger han sedan och tittar upp och ser bestämd ut, annars går det inte, och de måste kunna gå i skolan och klara den, det är enda chansen.

Var fungerar relationen mellan romerna och majoritetssamhället bättre?

–Vi tittar just nu på Spanien, där det bor över en halv miljon romer, och där man för en ganska aggressiv assimileringspolitik: de erbjuds bra boende, och stöd av olika slag, men endast en familj per fastighet.

Vad tror du om kvotering?

–Det kan fungera, och gör det faktiskt i Slovenien där samtliga kommuner med romsk befolkning har vikt en plats åt dem i kommunalfullmäktige. Det har lett till mer inkluderande, och att fler romska barn går i skolan.

Vill alla romer bli inkluderade?

–Inte alls. Många är bittra, vilket är förklarligt, med tanke på vad de har utstått, och vill över huvud inte ha med samhället att göra. Andra är ängsliga för att närmande och anpassning leder till att den romska identiteten tunnas ut och försvinner; det som händer med samer och amerikanska indianer.

I Sverige vill Maria Leissner sätta samman en sanningskommission, som ska berätta om hur romerna har utsatts i vårt land, och där Sverige offentligen ber sina romer om förlåtelse.

–Jag har stött idén. För många romer skulle det bli en öppning, en början på något nytt.

Är du inte rädd för att en sådan kommission skulle förstärka bilden av romerna som offer?

–Risken finns. Men jag tror att den mest av allt skulle göra nytta. Det handlar främst om att öppet erkänna att romerna har samma rättigheter som alla andra – och att kränkningarna i det förgångna var oacceptabla.

Kanske börjar den här historien egentligen i Kungsör, där en 17-årig Thomas Hammarberg sitter ensam i stadens biograf och ser Erwin Leisers Den blodiga tiden, en dokumentär om massmorden på judarna, med fasansfulla bilder från lägren och gettona.

–Jag blev oerhört skakad. Den resulterade i ett uppvaknande, och en vändpunkt. Nog hade jag hört om nazismen tidigare, och om Förintelsen, inte minst via Bangs artiklar i mammas Vecko-Journalen, men det var först nu som jag egentligen förstod. Drömmen om att bli jägmästare och arbeta i skogen började falna. Jag läste om apartheidpolitiken i Sydafrika och försökte formulera en reaktion, påverkad av de starka känslor som filmen hade genererat – och jag skrev flera inlägg till Arboga Tidning, om att vi borde bojkotta sydafrikanska varor.

Där och då föddes aktivisten, med vrede som en viktig drivkraft, och den vreden finns fortfarande kvar i honom, säger han, trots alla år av arbete för Amnesty, Rädda Barnen, FN och Europarådet.

–Många antar att man avtrubbas med tiden, när man arbetar för mänskliga rättigheter. Men så har jag inte upplevt det. Tvärtom. Vreden växer ju mer man lyssnar till dem som har drabbats. Man trubbas inte av, man blir snarare känsligare. För min del har det till exempel gjort att jag inte längre klarar att se våld på film.

När du började som kommissionär, vad fick du får råd av din föregångare?

–Inga alls. Han bara sa att han verkligen inte avundades mig.

Vad sa du till din efterträdare?

–En hel del, bland annat att frågan om mänskliga rättigheter inte handlar om att vara snäll, utan om makt, om förhållandet mellan dem som har makt och dem som är utan. Men att vi människor behöver hjälp med de mellanmänskliga relationerna, i form av regler och lagar, det visste han redan.