Philip Roth hos sin förläggare i New York, USA.
Foto: RICHARD DREW/AP
– Är du inte rädd för att gå för långt? frågar jag.
– Nej, säger han, jag tycker inte jag går tillräckligt långt.
Jag har just frågat honom om kyrkogårdsscenen i Sabbath's Theatre från 1995, där Mickey Sabbath sprider sin säd över den döda älskarinnans färska grav. Jag har också nämnt scenen i The Dying Animal från 2000, där David Kepesh i ett extatiskt tillstånd av kärlek, lust och svartsjuka slickar menstruationsblodet från den vackra Consuela.
- Jag vill gå långt, säger Philip Roth, för livet går långt. Och om man ska kunna skildra människodjuret i hela dess väsen, får man inte vara rädd för det chockerande.
Om man läser Philip Roth slås man ofta av denna talang för att chockera. Med debutboken Farväl, Columbus 1959 blev han anklagad för att vara en ”självhatande” jude. Tio år senare skildrade han, i Portnoys besvär, livet för romanhistoriens kanske största onanist, som framför allt tänder på blonda icke-judiska flickor och inte kan få upp den i Israel. Det kan nästan tyckas som om Roth delar Mickey Sabbaths livsfilosofi att allt handlar om att ”förolämpa och förolämpa och förolämpa ändå tills det inte fanns någon kvar i världen som inte var förolämpad”.
– Men de strök menstruationsscenen i filmen, fortsätter han.
The Dying Animal har filmats, med Ben Kingsley och Penelope Cruz i huvudrollerna. Elegy - skönhetens makt, som filmen heter, hade svensk premiär i november.
– Det var kanske inte så överraskande, säger jag.
– De tog bort allt det överdrivnahos David Kepesh, så nu är han bara en snäll idiot ...
– ... som förälskar sig i en ung, vacker kvinna, inflikar jag.
– Ja, där har du en ny berättelse.
I hans senaste roman, Indignation, är handlingen förlagd till ett college i Ohio i början av 1950-talet. Huvudpersonen Marcus Messner påminner inte bara om Roth själv utan också om många andra av Roths romanfigurer - sekulär jude, född på 1930-talet i Newark, New Jersey. Men det som skiljer Marcus från de andra är just att han inte vill provocera eller förolämpa någon. Han vill bara göra det som förväntas av honom, som en snäll och lydig pojke.
Du brukar ju inte skriva om snälla pojkar.
– Jo, det gör jag. Swede Levov i Amerikansk pastoral är snäll. Coleman Silk i Skamfläcken också. Visst, han är tuff och gör tuffa val, men han är framför allt en omtänksam människa.
Men hur är det med Nathan Zuckerman då?
Nathan Zuckerman är en annan av Roths gestalter och den han varit mest trogen.Nathan är också icke-troende, född på 30-talet i Newark. Och han är författare. Han dyker upp i hela nio av Roths romaner, först i Spökskrivaren från 1979 och slutligen i Vålnaden försvinner från 2007.
– Snäll han också.
Men om du skriver om så snälla pojkar, var kommer då indignationen ifrån?
Han tar en paus, och säger sakta, med viskande patos:
– Indignationen är en manlig sjukdom.
Philip Roth är klädd i grå tröja och ljusa kakibyxor. Han är lång och tunn och artig. Jackan över stolen vid hans sida är en vanlig grön allvädersjacka. På det hela taget tycks ordet vanlig beskriva honom ganska väl.
Roth föddes 1933 och tillhör den sällsynt starka 1930-talsgenerationen av amerikanska författare, som också räknar namn som Joyce Carol Oates, Cormac McCarthy, Joan Didion och Don DeLillo. Hans böcker kommer nu i nyutgåvor i den prestigefulla serien Library of America. Han är den ende nu levande prosaisten som fått den äran, något som ger honom en viss rätt till beteckningen ”levande legend”.
Han har med andra ord fått alla hedersbetygelser en amerikansk författare kan få - utom en. Om detta har litteraturvetaren Harold Bloom sagt: ”Om jag någon gång lyckas övertala människorna i Svenska Akademien - och jag har försökt - vet jag inte. Han är inte så politiskt korrekt, vet du. Men det är dom.”
Indignation är din 29:e bok. Blir du fortfarande glad när du får det första exemplaret?
– Absolut. Jag leker med den, bläddrar i den, tar upp den och lägger ner den.
Vad var utgångspunkten för Indignation?
– Jag hade läst mycket om Koreakriget, och det slog mig att jag inte hade skrivit om den perioden förut. Jag minns själv de åren väl, eftersom det var då jag gick på college. Så genom Koreakriget och erfarenheterna från studietiden kom jag fram till karaktären Marcus Messner. Fadern till en av mina barndomsvänner var slaktare, så jag kunde lite om det yrket. Därför gjorde jag också Marcus far till slaktare.
Brukar du arbeta så?
– Ibland. När jag skrev Gift med en kommunist började jag med McCarthy-perioden. Jag ville skriva om den tiden och om ideologin som rådde då. I Amerikansk pastoral var jag intresserad av hur Vietnamkriget utspelade sig i USA.
Men det står inte så mycket om Koreakriget i Indignation?
- Det är sant. Jag ville att kriget först och främst skulle framstå som ett hot: Det är här du kommer att sluta om något går fel med din utbildning. Jag ville föra Marcus fram till avgrunden genom små, tillsynes triviala handlingar. Jag är fascinerad av hur människans öde kan bestämmas av små val. Av otur.
Du debuterade för snart 40 år sen. Ser du någon skillnad hos dig själv som författare då och idag?
– Det blir i alla fall inte lättare att skriva böcker. För mig har det alltid varit svårt. Varje gång känner jag mig som en amatör. När jag börjar med en roman, har jag ingen aning. Inget av det jag gjort tidigare har något värde för mig. Ingenting.
Det har jag svårt att tro på, inte minst från en man som låtit en person återkomma i en central roll i nio romaner.
– När det gäller personerna har jag något att gå efter. Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är hur jag gör det - språket, formen, själva iscensättandet.
Men vad får du ut av att skriva om samma personer i bok efter bok?
– Jag tror det handlar om perspektiv. Varje gestalt väcker min verbala energi på olika sätt. Mickey Sabbath till exempel sätter igång något turbulent, även i skrivandet. Hans blick tillåter mig att säga saker som inte skulle ha fungerat med Zuckerman. Han är mycket mer karismatisk, provocerande och pervers.
Han hejdar sig och tänker, innan han fortsätter med samma viskande stämma:
- Jag använder karaktärerna för att dela upp mina intressen och erfarenheter.
När du skrev Vålnaden försvinner, den sista boken om Nathan Zuckerman, läste du då om de tidigare böckerna om honom?
– Inte medan jag skrev. Men när jag var färdig läste jag Spökskrivaren, för att kolla om vissa av detaljerna stämde.
Och vad tyckte du?
– Det var ok. I allmänhet läser jag inte mina böcker efter att jag har skrivit dem. Jag blir oftast besviken. Och om det är något som jag tycker är bra tänker jag ”hur i allsin dar klarade jag det?”
Men ser du några stilistiska skillnader?
– Det finns säkert en skillnad, men jag kan inte säga vad det är. Det jag hoppas finna är en energi. Det är möjligt att den är annorlunda än den i de senare böckerna men, ändå, en energi.
I Vålnaden försvinner är Nathan Zuckerman 71 år gammal och, efter en misslyckad operation för prostatacancer, både inkontinent och impotent. Likväl kastar han sig ut i drömmar om ett liv tillsammans med en ung, vacker kvinna. Han har inget att ge henne, men han kan inbilla sig det, fantisera om det. Och inte minst, som författare, skapa sin egen verklighet med henne genom litteraturen.
På samma sätt som Nathan kämpar alla Roths romanfigurer mot krafter de inte är herre över. Det finns etttrots i dem, ett stort ”nej!”, mot historien, mot döden. Det är därför begäret får så stor plats i deras liv. Sex är det enda som kan ge dem ett ögonblicks känsla av odödlighet.
– Hur viktig är humor för dig? frågar jag.
För mitt i detta trotsfinner man också en rå och mörk humor.
– Jag har slutat vara rolig, tror jag, säger Philip Roth.
Men det finns ju roliga scener i Indignation?
– Scenen med rektorn är rolig, kanske.
Och avsugningsscenen i bilen är också rolig?
– Jodå, men vad ska jag säga ... Det måste växa ur karaktären i boken. Jag lägger inte till komedi, om något så tar jag bort den.
Vad menar du?
– Jag låter komedin växa fram ur scenerna. Jag försöker inte göra dem roliga. Det bara blir så. Det beror på boken, på bokens humör och kanske också mitt eget. Men jag tror mina böcker har blivit mörkare på sistone. Det är inte så mycket humor i Vålnaden försvinner.
Om man inte finner livets tragedi underhållande.
– Naturligtvis.
Fotnot: En längre version av intervjun har tidigare publicerats i norska tidningen Klassekampen.
Översättning och bearbetning: SvD.
